Lågmäld, kraftfull och igenkännande!
Jag var jätterädd att påbörja Lika barn. Dels för att jag hade höga förväntningar på den som jag var rädd inte skulle infrias, dels för att jag var rädd för vilka dolda vrån inom mig den kunde kasta ljus på. Men, med facit i hand, kan jag säga att det gick hur bra som helst.
Vacker men fruktansvärd, poetisk men djupt obehaglig, rytmisk men skavande!
Tidigare i våras försökte jag få min bokklubb att läsa Vladimir Nabokovs roman Lolita, men utan större framgång. Det blev inte ens en diskussion, utan bara ett solklart nej. Jag var nära på att ge upp hoppet om att läsa den tillsammans med någon, – att läsa den på egen hand utan att diskutera med någon; var jag inte modig nog för, när finaste Isabell sa att hon kunde tänka sig att kompisläsa den med mig.
Isabell som var den sista pusselbiten som gjorde vår bokklubb hel. Hon som jag har skrattat högt med och som jag har haft de djupaste samtalen med. Isabell som är så klok, stark, vacker och kreativ. Hon som tar bokklubbskvällar till nya nivåer (säger bara Mordet på Orientexpressen). Hon som tillför ungdomlig glans med sina slanguttryck och tiktoktrender, samtidigt som hennes reflektioner är intellektuella och belevade att jag ibland undrar om det bor en gammal själ i henne. Isabell som är vår La Belle.
Isabell fanns vid min sida under läsningen av denna. Alltid några knapptryck bort, redo att diskutera och resonera. Tillsammans tog vi oss igenom Lolita, tämligen snabbt och smärtfritt. Tack mina fina vän för att du ville läsa denna med mig och tack för att du alltid finns där, oavsett om det gäller goda råd, en fika eller ett glas vin.
Så vad tycker jag, efter oräkneliga samtal med Isabell, om Lolita? Läs vidare och se efter!
Välskriven, fin men vemodig!
Hittills har jag bara läst Rebecca Yarros storslagna berättelser som kombinerar romance med drakar. Och där har min läsupplevelse varit blandad. Så när jag slår upp Allt vi aldrig avslutade blir jag både häpen och glad. Tack Forum och Lovereads för att jag fick läsa.