Skarp, oförutsägbar och fullkomligt berusande!
Det händer inte ofta att jag stöter på en svensk debutroman som känns så självklar, så genomtänkt och så omedelbart fängslande som Hurtig Wagrells Fasad. Och när det väl sker vill jag bara skrika rakt ut av lycka. Tack Bokfabriken för att jag fick läsa denna pärla och tack för att jag fick vara med på bok-releasen för den. Utan den inbjudan hade jag troligtvis inte kommit i kontakt med boken.
Mörk, klaustrofobisk och obehaglig!
När jag fick frågan av Ordfront förlag om jag ville läsa Kia Hedmans nya bok Enstörningen behövde jag inte ens fundera. Svaret var självklart ett ja.
Och det var med en krypande känsla av rädsla som jag öppnade Enstöringen av Kia Hedman. För jag bar med mig något in i läsningen. Nämligen minnet av Patient 43. En bok som fortfarande ligger kvar som ett öppet sår. Jag minns så tydligt hur jag reagerade när jag läste Patient 43, trots att det har gått fyra år sedan. Jag minns hur det vred sig i magen och hur illamående jag blev. Den känslan satt kvar långt efter att jag slog igen boken. Jag visste därför att läsningen av Enstörningen inte skulle bli en ”vanlig” läsupplevelse. Och jag hade rätt.
Spännande, överraskande men något overklig!
I höstas fick jag hem Liane Childs roman En tradwifes hemlighet av fantastiska Harper Collins. Jag hade precis läst alla August-prisnomineringarna i fackgenren och kände mig tung i sinnet. Så när ovan nämnda bok hamnade i mina händer, påbörjade jag den direkt. Och vilken kontrast det blev mot August-nomineringarna …
