Tredje gången gillt?!
Efter att ha sågat Allt vi försöker dölja och Allt vi aldrig kom över av Lucy Score, svor jag dyrt och heligt att aldrig mer återvända till Knockemout. Jag var färdig. Done. Finito. Men här är vi igen. Kan det vara tredje gången gillt eller? Third time in Knockemout is a charm, eller?
Tack Printz för att ni matar mitt dåliga omdöme.
Allt vi lämnat bakom oss: Handlingen i korta drag
I den tredje delen av Knockemout, Allt vi lämnat bakom oss, följer vi Lucian Rollins och Sloane Walton. Två människor med ett förflutet som är fyllt av svek, missförstånd och missade chanser.
Lucian har för länge sedan lämnat småstaden Knockemout bakom sig. Han har byggt upp ett imperium och har gott om pengar och makt. Han är rik, kontrollerad och farlig. Men under den dyra kostymen gömmer sig pojken som inte hade mycket och som utsattes för våld av sin far. Sloane är bibliotekarien som blev kvar. Hon är kvick, lojal mot sina vänner och i hjärtat bär hon fortfarande pojken, som Lucian en gång var.
När deras vägar korsas igen, tvingas de konfrontera allt de försökt lämna bakom sig: gamla känslor, familjehemligheter och hot.
Allt vi lämnat bakom oss: Min läsupplevelse
Jag gav mig in i den här boken med noll förväntningar. Om några; var det att jag skulle hata den lika mycket som dess föregångare. Och kanske var det därför den inte alls var lika dålig som dess föregångare. Nej, läs och häpna, den var marginellt bättre. Hela två stjärnor blev det för Allt vi lämnat bakom oss, till slut. Och det beror på att jag faktiskt tycker mer om Sloane och Lucian än jag tyckte om Naomi/Knox och Nash/Lina.
Sloane är min favorit i serien. Hon har skärpa och humor och hon är genuin. Hon har ryggrad och säger ifrån. Och det gör henne, sorgligt nog, till den mest trovärdiga kvinnan i serien. Ja, det är inte mycket som behövs. Samtidigt finns det inslag av stereotyper. Den sexiga bibliotekarien. Hon som är så liten, men har stora bröst och får männen att dregla.
När det kommer till Lucian är det lite svårare. Jag vill tycka om honom. Men jag har läst för många böcker om den där mannen vars mörka bakgrund har gjort honom traumatiserad. Han som har haft ett helvete som barn och nu har ett behov av kontroll, därför är han snuskigt rik, känslomässigt otillgänglig och pratar om sig själv i tredje-person. Som sagt, jag vill tycka om honom, men han blir bara en vandrande stereotyp.
Mellan dem finns gnistor. Eftersom de har ett förflutet är deras kemi bättre än hos de andra paren. Men ändå köper jag inte deras relation helt och hållet. Jag hade faktiskt gärna sett dem växa på varsitt håll. De hade inte behövt bli ett par, för helt ärligt är de inte helt bra för varandra. Men ja, då hade det inte blivit en Score.
Det lilla jag får umgås med Naomi/Nash och Nash/Lina genom den här boken, gör att jag, om möjligt, avskyr dem ännu mer. Återigen… det här är människor i övre 30-års åldern men de beter sig som hormonstinna, kåta tonåringar som inte ens kan ha middagsbjudning hemma utan att gå ifrån för att sexa sig. Suck.
Karaktärer i all ära, men vi måste prata om handlingen
Det är det absolut sämsta med boken. Istället för att utveckla Lucians barndom, Sloanes svek och deras gemensamma historia slänger Score in hot, kidnappningar och otäcka fiender. Fine, det hade kunnat fungera om det hade tillfört någonting till handlingen, men det gör det verkligen inte. Det enda det gör för handlingen är att killarna får en chans att visa sig stora och starka. Och när den otäcka fienden som Score har varnat oss för i tre böcker, äntligen visar sig så faller hela scenen helt platt för att Score inte vet hur man skriver action. Istället blir det en munhuggning på dagisnivå och jag kan inte annat än att gapskratta. Det är så dåligt att det blir humoristiskt.
Slutsats
När jag slog igen Allt vi lämnat bakom oss kände jag något oväntat. Inte ilska. Inte besvikelse. Utan lättnad. Jag var färdig med serien (på fler än ett sätt). Nu lämnar jag Knockout och dess invånare bakom mig. Och den här gången gör jag det för gott. Som jag har skrivit innan; jag förstår att många älskar de här böckerna (okej, inte helt) för att de är lättlästa, roliga (på ett sätt som jag tror att författaren inte hade räknat med) och förutsägbara. De ger folk kanske hopp… vad vet jag. Så läs dem, älska dem, men snälla se till att jag inte får tillträde till Knockemout mer!
Så, kommer jag att ge Score fler chanser. Eh, ja! För jag tror att hon fortfarande kan överraska mig och omvända mig. Men den som lever får se.