Mörk, klaustrofobisk och obehaglig!
När jag fick frågan av Ordfront förlag om jag ville läsa Kia Hedmans nya bok Enstörningen behövde jag inte ens fundera. Svaret var självklart ett ja.
Och det var med en krypande känsla av rädsla som jag öppnade Enstöringen av Kia Hedman. För jag bar med mig något in i läsningen. Nämligen minnet av Patient 43. En bok som fortfarande ligger kvar som ett öppet sår. Jag minns så tydligt hur jag reagerade när jag läste Patient 43, trots att det har gått fyra år sedan. Jag minns hur det vred sig i magen och hur illamående jag blev. Den känslan satt kvar långt efter att jag slog igen boken. Jag visste därför att läsningen av Enstörningen inte skulle bli en ”vanlig” läsupplevelse. Och jag hade rätt.
Enstörningen: Handlingen i korta drag
I romanen följer jag Rut, som lever ett isolerat liv i en stuga vid en sjö tillsammans med sin vuxne son Anders. Gardinerna är ständigt fördragna, dörrarna stängda och omvärlden hålls på avstånd. Men trots isoleringen eller kanske på grund av den, lever ryktena kvar i byn; om häxan från Rexhult.
När Anders plötsligt tar med sig sin flickvän Lina till stugan och sedan också Linas lilla dotter Edith börjar den slutna fasaden att spricka. Och genom sprickan börjar det förflutna sippra fram. Långsamt. Obarmhärtigt. Oåterkalleligt. Snart handlar allting om att skydda sanningen, eller snarare lögnen, till varje pris.
Enstörningen: Min läsupplevelse
Enstörningen tar mig längre tid att läsa än Patient 43, mycket längre faktiskt, men känslorna jag känner under och efter läsningen är brinnande lika. Det är samma obehag, samma tryck över bröstet, samma känsla av att något är fel; djupt, fundamentalt fel. Och det stör mig så att jag inte kan lista ut vad. Stämningen är tät och klaustrofobisk. Det är som att luften står stilla genom hela boken. Och trots att boken utspelar sig på sommaren ryser jag mer och mer för varje sida jag läser. Kia Hedman har en förmåga att skriva berättelser som inte bara läses och sedan glöms bort, utan som känns både under läsningen och efteråt.
Det finns något i hennes sätt att skriva om utsatthet, om makt och om relationer som går över gränsen, som träffar mig rakt i magen. Jag blir illa till mods på ett sätt som är svårt att sätta ord på. Det kryper i kroppen, som en rastlöshet som jag inte kan skaka av mig. Och jag tror att det är just det som gör att jag fastnar för boken. Hon vågar gå dit… till det som är svårt att läsa om, men kanske ännu svårare att blunda för. För precis som i Patient 43 biter sig berättelsen fast i mig. Den gnager, skaver, provocerar och engagerar. Jag blir arg, rädd, frustrerad och fascinerad. Samtidigt litar jag inte ett dugg på Rut, Lina, Anders, Tobbe eller mannen i den röda Volvon. Fan, jag litar inte på på mig själv ett tag.
Och precis som med Patient 43 sitter jag kvar med en märklig tomhet när boken är slut. Full av känslor, men tom på ord. Förvirrad, berörd, besatt, rädd och helt oförmögen att släppa taget. Fan, vilket slut! Och då anade jag ändå vart det var på väg… men inte i min vidaste fantasi kunde jag föreställa mig hur det VERKLIGEN låg till. Kia, du är helt jäkla sjuk och jag älskar det!
Slutsats
Enstörningen är en mörk, obehaglig och kvävande bok som stannar kvar. Trots att den i det stora hela var väldigt olik Patient 43, fanns där likheter. Det är inte bara en bok jag läser, utan en bok jag genomlever med allt vad det innebär. Enstörningen påminner mig om varför jag har väntat på en ny bok från Kia Hedman. Hon skriver nämligen inte för att underhålla. Hon skriver för att skaka om och jag känner fortfarande efterskalven.
Så Kia, vad du än gör; sluta aldrig skriva. Jag är ditt #1 fan!