Originell, akademisk och lång!
Trots att mina tidigare upplevelser av R.F. Kuangs böcker inte har varit topp, hade jag väldigt höga förväntningar på Katabasis. Jag tänkte att det kunde vara tredje gången gillt. Eller third time’s the charm, samtidigt jag var rädd för att bli besviken. Kanske är det därför det dröjde så länge innan jag faktiskt vågade mig in i den och Helvetet. Premissen med romanen, en student som stiger ner till helvetet för att rädda sin professor, tilltalar mig starkt och återigen visar Kuang vilken enastående fantasi, originalitet och kunskap hon besitter. Men tyvärr faller utförandet mig inte i smaken. Läs vidare för att ta reda på varför…
Tack Albert Bonniers Förlag för att jag fick chansen att läsa den på svenska och tack till min kollega Therese för att du ville kompisläsa den med mig.
Katabasis: Handlingen i korta drag
Katabasis, substantiv, forntida grekiska. Berättelsen om en hjältes nedstigning till underjorden. Doktoranden Alice Law har bara haft ett mål: att bli det skarpaste sinnet inom analytisk magi. Hon har offrat allt för att göra det till verklighet: sin stolthet, sin hälsa, sitt kärleksliv och definitivt sitt förstånd. Men den enda personen som kan förverkliga hennes dröm är död och – obekvämt nog – i helvetet.
Så Alice, tillsammans med sin största rival Peter Murdoch, beger sig till helvetet för att rädda honom. Med ingenting annat än berättelserna om Orfeus och Dante som vägledning, tillsammans med tillräckligt med krita för att rita de pentagram som behövs för deras trollformler, ger de sig av genom helvetet för att rädda en man de inte ens gillar.
Men helvetet är inte som filosoferna påstår, dess regler är upp och ner, och om hon ska ta sig därifrån levande måste hon och Peter samarbeta. Om de nu kan komma överens om något.
Kommer de att segra, eller döda varandra när de försöker?
Katabasis: Min läsupplevelse
Det som framförallt gör läsningen kämpig och läsupplevelsen sval, är alla referenser, paradoxer och paralleller. Jag uppskattar böcker som utmanar mig och som vågar vara intellektuella, men här blev det för mycket av det goda.
Precis som i Babel märks det att Kuang är otroligt beläst. Skillnaden är att hon i Babel använde sina kunskaper för att berika berättelsen. I Katabasis upplever jag istället att de tar över berättelsen. Kuangs integration av filosofiska och matematiska begrepp, även om den var intellektuellt stimulerande, kändes ofta som en uppvisning av hennes akademiska skicklighet snarare än ett sömlöst berättande element. Författarens snabba och ofta långa utläggning, där hon hoppade mellan komplexa idéer utan tillräcklig kontext, lämnade mig med en känsla av intellektuellt otillräcklighet. Det gav boken en pretentiös ton och urholkade gradvis mitt intresse och min investering i berättelsen. Jag tappade gång på gång rytmen och fick kämpa hårt för att hålla fokus.
Inte heller Alice, vår huvudkaraktär, gjorde läsupplevelsen mer behaglig. Det var länge sedan jag mötte en huvudperson som jag tyckte så illa om. Hon var självupptagen, osympatisk och frustrerande att följa. Och trots att Kuang gav henne gott om utrymme, lyckades jag aldrig investera mig känslomässigt i hennes resa. Jag längtade mest efter att få lämna henne bakom mig.
Men allt detta till trots, kan jag inte helt avfärda Katabasis. Kuang kan skriva. Det finns meningar som är fullständigt lysande och stunder då hennes språk nästan glöder. Hennes version av helvetet är originell, stämningsfull och kreativ. Och när berättelsen faktiskt tillåts vara just det, en fiktiv berättelse, snarare än en akademisk uppvisning, ja, då är den riktigt bra.
Slutsats
Katabasis hade alla förutsättning att bli en ny favorit, men tyvärr hamnade den någonstans i ett av Helvetets onödiga kretsar. Jag älskar premissen, uppskattar ambitionen och beundrar R.F. Kuangs språkliga skicklighet.Kuang är en författare som aldrig lämnar mig oberörd. Hennes sätt att skriva får mig att känna både kärlek och frustration – samtidigt. Katabasis är en bok som kommer att hitta sina hängivna läsare. Jag blir bara inte en av dem.