Jag ångrar den!
I våras läste jag, parallellt, The Oxford Legacy-series och Mind F*ck. Två serier som på pappret är förvånansvärt lika. Båda är mörka såväl på utsidan som insidan, båda kretsar kring hämnd och mörka hemligheter som hotar att ödelägga allt. Båda innehåller mysterier som driver handlingen framåt. Och båda innehåller romance, spice och moraliskt tveksamma karaktärer. De marknadsförs dessutom på ungefär samma sätt och är båda djupt problematiska.
Ändå sitter jag här och tokhyllar den ena samtidigt som jag fullständigt sågar den andra. Läs vidare för att se vad jag tyckte om just The Oxford Legacy.
The Oxford Legacy-series: Handlingen i korta drag
The Oxford Legacy är en mörk trilogi som kombinerar dark academia, romantik, mysterium, hemliga sällskap och en hel del hetta. Serien utspelar sig i Oxford, där eleganta och ståtliga collagebyggnader döljer mörka hemligheter. Serien består av böckerna: Cross my Heart, Break my Rules och Seal my Fate.
Vår huvudperson i samtliga böcker är Tessa och hon kommer till Oxford med ett enda mål; att ta reda på vad som egentligen hände hennes syster Wren. Officiellt har systern tagit sitt liv, men Tessa är övertygad om att sanningen är betydligt mer komplicerad än så.
Under sin jakt på svar möter hon Anthony ”Saint” St. Clair. Han blir både hennes största frestelse och ett möjligt hot mot hennes sökande efter sanningen. Ju närmare hon kommer honom, desto svårare blir det att avgöra vem hon kan lita på.
The Oxford Legacy-series: Min Läsupplevelse
Jag har läst ut hela The Oxford Legacy-trilogin. Varför? Jo, den frågan ställde jag faktiskt mig själv flera gånger under läsningen. För att jag bad om serien? För att jag ville såga den? Eller för att den faktiskt hade något? Tja, kanske en blandning av allt, plus att jag uppenbarligen älskar att plåga mig själv!
Vår huvudkaraktär är Tessa och hon hävdar hela tiden att hon är på Oxford för att hitta personen som plågade Wren. MEN det enda hon går på, under seriens gång, är tatueringen som Wren pratade om innan hon dog. Därför pekar Tessa på måfå finger mot Saints vänner. Ja, samtliga är de misstänkta under seriens gång. Dessutom syns Tessa typ aldrig till på campus, och ligger ständigt efter med studierna. Är det för att hon har fullt upp med sitt detektivarbete… ?
Nej, det är för att hon är upptagen med Saint. Jag skojar inte ens. Natten innan Tessa ska avslöja en enorm konspiration – en historia så stor att den kommer att förstöra många liv, inklusive hennes familjs. Vad gör Tessa då? Hon gör det enda rimliga. Hon går på sexfest och har årets orgasm.
Nä, alltså erotiken i den här serien är så löjlig. Den känns så påtvingad. Det är sex för sexets skull och Saint är så sjukt problematisk att jag spyr i min mun varje gång han kommer på tal. Har vi inte kommit längre än att rika och snygga män ska romantiseras bara för att de är just det. Rika och snygga? Att de är praktarsel verkar inte spela någon roll. Suck.
Hur som helst är jag så glad att vara klar med den här förbannade serien. Och slutet sedan. Alltså, det är så dåligt att jag morrar. ”’Baby… fuck.’ ’Utmärkt idé’, säger jag med ett retsamt leende. ’Det har ju trots allt gått… två timmar sedan du var inne i mig senast'”. Alltså. Nej. Jag. Orkar. Inte.
Slutsats
The Oxford Legacy är en serie som hyllas av många, men jag är tyvärr inte en av dem. Tack till Lovereads och Marie för att jag fick läsa, men det var inte en serie för mig.
Vill du läsa mina tankar om första boken kan du göra det här, annars är jag ganska nöjd nu!