Förtrollande, originell och sagolik!
Jag hade befunnit mig i en reading slump ett tag. Ni vet den där känslan när man vill läsa, längtar efter att läsa och ändå inte lyckas fastna i någonting. Man plockar fram bok efter bok och hoppas att nästa ska vara den rätta, men ingenting klickar riktigt. Där befann jag mig innan jag plockade upp Rachel Gilligs roman One Dark Window. Så vad tror ni? Tog serien ut mig ur min lässvacka eller ej? Läs vidare och se…
Tack Bazar för läsexemplaret och för förtroendet, och tack bästa Martina för att du ville kompisläsa trots att vi ständigt var i otakt.
The Shepherd King- duologi: Handlingen i korta drag
En uråldrig, nyckfull ande är fångad i Elspeth Benveds huvud – hon kallar honom Mardrömmen. Han skyddar henne. Han bevarar hennes hemligheter. Men ingenting är gratis, allra minst magi.
När Elspeth möter en gåtfull stråtrövare på skogsvägen kastas hon in i en värld av skuggor och svek. Tillsammans ger de sig ut på en farlig resa för att befria staden Blunder från den mörka magi som infekterat den. När insatserna blir allt högre och den obestridliga attraktionen mellan dem intensifieras, tvingas Elspeth konfrontera sin mörkaste hemlighet: Mardrömmen håller långsamt på att ta över hennes sinne. Och hon kanske inte kan stoppa honom.
I uppföljaren till One Dark Window ska vi äntligen få veta hur det går både för Elspeth och för riket hon bor i. Magin är på väg att ta över och förgöra dem alla. Enligt sägnen kan man rädda riket om alla ödeskort samlas in och förstörs. Men det måste ske före vintersolståndet, och tiden är knapp. Elspeth och Ravyn har hittat de flesta korten, men det allra viktigaste saknas fortfarande. För att hitta det måste de bege sig bortanför den dimhöljda skogen. Men det är en farlig resa, och den enda som kan visa dem vägen är monstret som delar Elspeths sinne: Mardrömmen.
The Shepherd King- duologi: Min läsuppelevlse
One Dark Window
Jag hade befunnit mig i en reading slump ett tag när jag plockade upp Rachel Gilligs roman One dark Window.
Och min lässvacka var ett minne blott. Jag var fast. Jag fullkomligt slukade första boken. Trots att jag läste den under sommarens varmaste dagar, befann jag mig i en dimhöljd, mörk, kall och snårig skog. Och någonstans mellan trädkronorna, de magiska korten och rösten som viskar i Elspeths huvud, eller om det är i mitt, slutade jag läsa. Jag vet inte ens hur jag ska förklara det, men efter några kapitel var det inte en bok jag läste, utan en bok jag försvann in i. Jag satt inte längre på min soliga balkong , utan var där. I Blunder. Dold i dimman.
Jag såg det Elspeth ser, kände det hon känner och åtrådde det hon åtrår.
Gillig behöver aldrig skynda fram berättelsen eller överrösta den med utfyllande sexscener. Istället låter hon världen, magin och känslorna tala för sig själva. Och jag lyssnade. Som ett barn som lyssnar på en saga. Naturen talar till mig. Och träden är en del av berättelsens själ. De genomsyrar hela berättelsen. Det ger världen en egen identitet och gör berättelsen omöjlig att glömma. Jag var hänförd, betagen och förtrollad. Och i slutet var jag förkrossad.
Two Twisted Crowns
Turligt nog fick jag hem Two Twisted Crowns kort därefter. Men starten blev trög. Egentligen var det nog inte bokens problem, utan mitt. Jag ville ha mer av Elspeth och Ravyn, Istället flyttas fokus till andra karaktärer medan jakten på tvillingalarna fortsätter. I efterhand tycker jag att det fungerar, men just där och då var jag mest frustrerad.
Sedan kom bokens sista del. Och plötsligt var jag där igen. Jag ville hålla fast vid berättelsen länge, samtidigt som jag inte kunde sluta läsa. Jag njöt och jag led. Och slutet… ja, det gjorde att jag satt kvar med boken i knät några minuter efteråt och kände in allt. Mardrömmen, jag trodde inte att jag skulle säga det; men jag tror att jag älskar dig!
Så även om Two Twisted Crowns inte når samma nivå som One Dark Window, älskar jag duologin som helhet. Och kanske är det lite ironiskt ändå. Jag gick in i den här duologin utan några större förväntningar. Och kom ut med en potentiell ny favorit.
Slutsats
Jag tror att den här duologin berör mig så mycket för att den aldrig försöker imponera med stora gester eller ständiga överraskningar. Istället bygger den långsamt upp en relation som jag inte visste att jag behövde, men som jag inte vill vara utan. Gillig vågar ge oss något annat. Karaktärerna är mänskliga, världen är välskriven, naturen levande, och magisystemet är ett av de mer originella jag har läst om. Jag kommer helt klart läsa mer av Rachel Gillig och jag hoppas att hon håller samma standard, för ribban är hög!