Magisk, hjärtskärande och beroendeframkallande!
Ibland läser man en bok som känns som ett svar på en längtan man inte riktigt visste att man bar på. The Wind Weaver av Julie Johnson blev en sådan bok för mig. Gudars, vad jag tyckte om den och utan tvekan blev den inte bara min första femma för i år, utan också den första femman på väldigt länge. Tack Bokfabriken för att jag fick läsa och jag hoppas att ni tänker på mig när The Sea Spinner kommer ut i april.
The Wind Weaver: Handlingen i korta drag
Vi följer Rhya Fleetwood, halvblod och en utstött helare. När hon döms till döden i det krigshärjade Anwyvn räddas hon av den gåtfulle och skräckinjagande befälhavare Scythe. I klorna av denna nya fiende kämpar Rhya för sitt liv i de karga delarna av Nordlandet.
Men ju längre hon kommer hemifrån, desto tydligare blir det att ingenting är som det verkar; inte hennes skräckinjagande kidnappare, inte eländet som härjar i hennes döende rike, inte ens hon själv. För hon är inget vanligt halvblod. Hon är en del av en gammal profetia som innefattar eld, vind, vatten och jord. En av de fyra själar som kan återställa balansen i en värld på väg mot undergång.
Hon är vindvävaren. Nu måste hon, med hjälp av eldvävaren och vattenvävaren, lära sig att bemästra kraften inom henne, en storm som kan rädda hennes rike eller döma dem alla. Samtidigt måste hon bestämma sig för vem hon kan lite på och inte, vem som är fiende och vem som är allierad, samt vem hon kan älska och vem hon bör frukta. Eld eller vatten. Begäret efter befälhavare Scythe brinner nämligen lika starkt som de stormar som slår mot hennes bröstkorg. Hon måste välja: kväva lågorna… eller låta dem förtära henne.
The Wind Weaver: Min läsupplevelse
Jag började läsa The Wind Weaver med samma oro som alltid när jag öppnar en bok som är väldigt hypad. Men så fort jag öppnade boken släppte oron. Trots att jag läser den vid en tidpunkt då jag har mycket att tänka på jobbet så lyckas Julie Johnson får mig att glömma allt för en stund. När jag läser The Wind Weaver är jag i boken till 110%. Och jag tänker på hur länge sedan det var jag kände så inför en bok. Den där, nästan barnsliga, ivern att fortsätta läsa. Hela natten om så behövs, bara för att få veta vad som händer. Samtidigt som jag vill sakta ner för att få stanna kvar i berättelsen lite längre. De få dagarna jag läser den, är jag helt uppslukad. Gudars. Det är en bok som tar över mitt hjärta, min hjärna och hela mitt väsen.
Johnson skriver med en sådan närvaro att jag känner allt Rhya känner. Rädsla. Ensamhet. Hopp. Den där darrande tilliten som växer mellan henne och Scythe/Penn. Samtidigt som jag känner fascinationen för Soren. Men det är inte bara så att jag känner allt det. Jag är allt det. Jag är Rhya. Och jag är Penn. Jag är kemin mellan dem. Jag står i lågor. Och jag står mitt i stormens öga. Jag är till och med Soren (inte för att jag vill). Jag är vågorna. Och jag är balansen, samtidigt som jag är oredan.
Jag kastades tillbaka till hur jag kände när jag läste Powerless och Reckless av Lauren Roberts. Den där intensiteten. Den där kemin som nästan gör ont. När blickar säger mer än vad som kan formuleras i ord. Och jag kom på mig själv med att, med hela mitt väsen, önska att det skulle gå bra för Rhya och Penn. Men här finns också en rädsla att bok två kommer att sätta allt på prov. Att Johnson gör en Sarah J. Maas och får oss att börja hata Penn och istället älska Soren, precis som vi i A Court of…-serien ”tvingades” att hata Tamlin och älska Rhys.
Slutsats
The Wind Weaver är som sagt min första femma för i år, och på väldigt länge. Det är en sådan bok som får mig att minnas varför jag läser och varför jag älskar fantasy. Den är intensiv, vacker och hjärtskärande på exakt rätt sätt. Med andra ord, är det verkligen en bok att förlora sig i.
En liten notis: anledningen till att jag använder Gudars är för att det slog mig under tiden jag läste att det är ett uttryck som jag bara sett används i fantasy och då riktigt, riktigt flitigt. Jag ska nog börja föra statistik över det.