Lågmäld, kraftfull och igenkännande!
Jag var jätterädd att påbörja Lika barn. Dels för att jag hade höga förväntningar på den som jag var rädd inte skulle infrias, dels för att jag var rädd för vilka dolda vrån inom mig den kunde kasta ljus på. Men, med facit i hand, kan jag säga att det gick hur bra som helst.
Lika barn: Handlingen i korta drag
Lika barn utspelar sig på midsommarafton, år 2005. Fyra unga vuxna åker till Småland för att fira den svenskaste av högtider. Arash och Elin, Gustav och Mala. Två par, med helt olika erfarenheter och förutsättningar. Alla bär de på sitt bagage. Alla söker de efter något, även om om de inte är medvetna om det när bilen rullar mot de småländska skogarna.
Arash ska för första gången få träffa Elins familj och Mala ska introduceras för Gustavs. En till synes idyllisk weekend med blomkransar, silluncher och barndomsminnen, men under ytan puttrar känslorna. Elin och Gustav börjar se sina familjer i ett nytt, mindre idylliskt ljus, medan Arash och Mala undrar om de verkligen hör hemma här.
Dagen börjar ljust, men allt eftersom kvällen går kommer tvivlen smygande. Passar de verkligen med sina nuvarande partners, eller finns det, i midsommarnatten, någon annan som de egentligen är mer ämnade för? Romanen må utspela sig under en enda midsommarafton, men den rymmer ett helt liv av längtan, svek och återhållna känslor.
Lika barn: Min läsupplevelse
När jag slår igen Lika barn känner jag en varm och lite sorgsen ton som dröjer sig kvar. Jag hade förväntat mig en lättsam berättelse om kärlek och midsommar, men istället får jag en berättelse som vågar vara obekväm, som säger något om vår tid och om det där inre som vi sällan vågar sätta ord på; känslan att inte riktigt passa in. Att vara för mycket, eller inte tillräckligt. Mittemellan.
Först är det mellanförskapet. Som skildras bäst genom Arash. Han är född i Sverige, men ändå inte självklar del av Sverige. Visst är det nog meningen att jag ska tycka att Mala också befinner sig där, i mellanförskapet. Men jag vet inte. Jag upplever inte att hon riktigt försöker. Hon verkar liksom mer vilja vara i utanförskapet.
Mala var faktiskt den karaktär jag först trodde att jag skulle klicka bäst med. Men ironiskt nog är hon den jag klickar minst med. Jag stör mig på henne hela tiden och önskar lite att ingen slutar med henne. Hon behöver bearbeta lite av sin egen skit (vrede och sorg) innan hon kan bli älskad av någon annan. Samtidigt ska jag säga att det inte är någon av karaktärerna som jag tycker särskilt mycket om. De är alla ganska osympatiska, motsägelsefulla och ibland själviska, men det är just i det där obekväma, som de också blir mänskliga.
Sedan är det mellanrummen. Det där outtalade. De där tysta blickarna, de där obekväma skratten, det där glaset som blir ett för mycket. Lika barn bygger lika mycket på stämning och antydningar, som på repliker och det som faktiskt sägs. Och jag älskar det. Jag får tolka själv och lägga pusselbitarna på plats för att få svar på mina frågor. När slutet kommer är jag till freds, trots att slutet är ganska öppet. Eller kanske just därför. För livet är så; vissa frågor får inte sina svar på bara en enda dag. Och vissa personer behöver längre tid på sig att hitta hem.
Slutsats
Ildikó Fritz skriver Lika barn med en nyanserad hand; ibland med humor, ibland med ömhet, ibland med ett skarpt öga för det pinsamma eller tragikomiska. Jag log flera gånger, inte för att det var roligt på ett skratta-rakt-ut-sätt, utan för att det var så igenkännbart. Så mänskligt. Det är en bok där det viktigaste inte är vad som händer, utan varför det händer. Så ja, Lika barn är en lågmäld men kraftfull debut. Och jag ser verkligen framemot att se vad Ildikó Fritz skriver härnäst.