Jag hade befunnit mig i en reading slump ett tag. Ni vet den där känslan när man vill läsa, längtar efter att läsa och ändå inte lyckas fastna i någonting. Man plockar fram bok efter bok och hoppas att nästa ska vara den rätta, men ingenting klickar riktigt. Där befann jag mig innan jag plockade upp Rachel Gilligs roman One Dark Window. Så vad tror ni? Tog serien ut mig ur min lässvacka eller ej? Läs vidare och se…
Tack Bazar för läsexemplaret och för förtroendet, och tack bästa Martina för att du ville kompisläsa trots att vi ständigt var i otakt.
Trots att mina tidigare upplevelser av R.F. Kuangs böcker inte har varit topp, hade jag väldigt höga förväntningar på Katabasis. Jag tänkte att det kunde vara tredje gången gillt. Eller third time’s the charm, samtidigt jag var rädd för att bli besviken. Kanske är det därför det dröjde så länge innan jag faktiskt vågade mig in i den och Helvetet. Premissen med romanen, en student som stiger ner till helvetet för att rädda sin professor, tilltalar mig starkt och återigen visar Kuang vilken enastående fantasi, originalitet och kunskap hon besitter. Men tyvärr faller utförandet mig inte i smaken. Läs vidare för att ta reda på varför…
Tack Albert Bonniers Förlag för att jag fick chansen att läsa den på svenska och tack till min kollega Therese för att du ville kompisläsa den med mig.
För nästan tre år sedan läste jag The House in the Cerulean Sea av TJ Klune. En långsam bok men en helt underbar läsupplevelse. Jag minns att jag då var så oerhört tacksam för bookstagram, i allmänhet, och Tina i synnerhet, som hade introducerat mig till TJ Klunes författarskap. Och tre år senare känner jag samma tacksamhet till Gondol för jag fick läsa den på svenska.
Ni vet när man läser en bok och direkt inser att den har förstört en? Att man inte är samma person som man var innan man läste? Att man både är känslomässigt förstörd och att ribban plötsligt ligger så högt att nästan ingenting annat duger?! Jag läste serien för flera månader sedan, men jag tänker än på den. Faktum är att jag fortfarande jämför alla andra böcker med den, inte bara thrillers och dark romances, utan alla böcker jag läser. Och jag blir ständigt besviken. För få, om några böcker, varken förr eller senare, har lyckats få mig så investerad och besatt som Mind F*ck-series.
I våras läste jag, parallellt, The Oxford Legacy-series och Mind F*ck. Två serier som på pappret är förvånansvärt lika. Båda är mörka såväl på utsidan som insidan, båda kretsar kring hämnd och mörka hemligheter som hotar att ödelägga allt. Båda innehåller mysterier som driver handlingen framåt. Och båda innehåller romance, spice och moraliskt tveksamma karaktärer. De marknadsförs dessutom på ungefär samma sätt och är båda djupt problematiska.
Ändå sitter jag här och tokhyllar den ena samtidigt som jag fullständigt sågar den andra. Läs vidare för att se vad jag tyckte om just The Oxford Legacy.
Bara Vänner är en sådan där bok som jag hade orimligt låga förväntningar på. Efter att ha scrollat förbi otaliga negativa recensioner på Bookstagram var jag helt inställd på att såga den brutalt, kanske till och med hata den. Jag hade i princip redan plockat fram både rödpennan och motorsågen. Men sanningen är mer nyanserad än så.
När jag slår igen Bara Vänner inser jag nämligen att boken bedöms ganska orättvist. För enligt mig skiljer den sig egentligen inte särskilt mycket från andra böcker inom samma genre. Ja, den är platt. Språket är enkelt, dialogerna orealistiska och karaktärerna pratar mer förbi varandra än med varandra. Och ja, kemin mellan karaktärerna når inte hela vägen fram. Men när jag tittar tillbaka på recensioner jag har skrivit om andra populära BookTok-romaces inser jag att kritiken stämmer in på dem också.
Så varför får just den här boken ta emot så mycket kritik? Är det för att den saknar smut? Eller handlar det om att man tycker att författaren, som egentligen är en influenser, inte ska skriva böcker utan hålla på med det hon är bra på? Jag vet inte och jag bryr mig inte nämnvärt. Det jag dock bryr mig om är min egen läsupplevelse. För ibland handlar läsning om något helt annat än litterär perfektion.
När en serie beskrivs som Hungespelen möter Twilight kan man veta att jag måste läsa den. Och så var det med Carissa Broadbents duologi The Nightborn Duet i serien Crowns of Nyaxia. Jag fick hem de första två delarna i serien; The Serpent & the Wings of Night och The Ashes & the Star-Cursed King från B.Wahlström och såg verkligen framemot att läsa. På pappret har dessa böcker allt jag brukar uppskatta i fantasy; vampyrer, dödliga prövningar, maktspel, intriger och förbjudna romanser. Men min läsupplevelse var inte alls så njutningsfull som jag hade hoppats på. Nej, tvärtom, the struggle was real… på riktigt!
En bok kan vara stillsam på ytan. Berättad utan stora känsloutbrott eller dramatiska omsvep. Men ändå skaka om allt inuti. Kim Jiyoung, född 1982 gör just det. Den smyger sig in, gör ont på de mest oväntade ställen och lämnar mig både lite klokare och lite argare.
Så tack för det, Mius! Och tack till Malin som ville kompisläsa och diskutera den med mig.
Utan bokstagram hade jag nog missat Holly Jackson, och framför allt hade jag missat hennes första roman för vuxna; Inte död riktigt än! Och då vet jag inte hur mitt liv hade sett ut faktiskt, men turligt nog behöver jag inte fundera på det. Tack vare bokstagram har jag hittat ännu en favoritförfattare Tack Legenda för att jag fick läsa denna.
Jag gick in i Galentine’s Day av Rebecca Anderson med hjärtat öppet och förväntningarna höga. Titeln lovade mig ett modernt kärleksbrev till de där banden som känns större än livet självt. Jag såg framför mig skratt, tårar, kramar och löften som aldrig bryts. Och visst finns här värme, nostalgi och igenkänning. Men också något mer… något som tyvärr inte riktigt gick hem hos mig.
