Oh, jag är så glad att Mondial har valt att översätta Amy Tinteras bok Lyssna efter lögnen till svenska. Utan dem hade jag nog aldrig kommit i kontakt med författaren och hennes fantastiska thriller. Så tack, och tack för att jag fick läsa.
När jag fick frågan av Ordfront förlag om jag ville läsa Kia Hedmans nya bok Enstörningen behövde jag inte ens fundera. Svaret var självklart ett ja.
Och det var med en krypande känsla av rädsla som jag öppnade Enstöringen av Kia Hedman. För jag bar med mig något in i läsningen. Nämligen minnet av Patient 43. En bok som fortfarande ligger kvar som ett öppet sår. Jag minns så tydligt hur jag reagerade när jag läste Patient 43, trots att det har gått fyra år sedan. Jag minns hur det vred sig i magen och hur illamående jag blev. Den känslan satt kvar långt efter att jag slog igen boken. Jag visste därför att läsningen av Enstörningen inte skulle bli en ”vanlig” läsupplevelse. Och jag hade rätt.
För nästan tre år sedan läste jag The House in the Cerulean Sea av TJ Klune. En långsam bok men en helt underbar läsupplevelse. Jag minns att jag då var så oerhört tacksam för bookstagram, i allmänhet, och Tina i synnerhet, som hade introducerat mig till TJ Klunes författarskap. Och tre år senare känner jag samma tacksamhet till Gondol för jag fick läsa den på svenska.
Ni vet när man läser en bok och direkt inser att den har förstört en? Att man inte är samma person som man var innan man läste? Att man både är känslomässigt förstörd och att ribban plötsligt ligger så högt att nästan ingenting annat duger?! Jag läste serien för flera månader sedan, men jag tänker än på den. Faktum är att jag fortfarande jämför alla andra böcker med den, inte bara thrillers och dark romances, utan alla böcker jag läser. Och jag blir ständigt besviken. För få, om några böcker, varken förr eller senare, har lyckats få mig så investerad och besatt som Mind F*ck-series.
Utan bokstagram hade jag nog missat Holly Jackson, och framför allt hade jag missat hennes första roman för vuxna; Inte död riktigt än! Och då vet jag inte hur mitt liv hade sett ut faktiskt, men turligt nog behöver jag inte fundera på det. Tack vare bokstagram har jag hittat ännu en favoritförfattare Tack Legenda för att jag fick läsa denna.
Ibland läser man en bok som känns som ett svar på en längtan man inte riktigt visste att man bar på. The Wind Weaver av Julie Johnson blev en sådan bok för mig. Gudars, vad jag tyckte om den och utan tvekan blev den inte bara min första femma för i år, utan också den första femman på väldigt länge. Tack Bokfabriken för att jag fick läsa och jag hoppas att ni tänker på mig när The Sea Spinner kommer ut i april.
För 10 år sedan läste jag Konsten att höra hjärtslag. Jag minns än idag hur betagen och förtrollad jag var av den vackra berättelsen. Det var alltså inte så konstigt att jag återvände till författaren som skrev boken som inte bara förtrollade mig, utan en hel värld.
I höstats fick jag hem Christin Magdus debutroman Miss Lyckad. Förutom att omslaget var otroligt snyggt, visste jag inte så mycket om boken. Så när jag i januari började läsa den hade jag inga förväntningar alls och oj, vilken resa det blev. Tack så mycket Bookmark Förlag för att jag fick njuta av denna bubblande bok!
Har du någonsin läst en bok där du känt att du måste duscha efteråt? Inte för att boken är dålig, utan för att atmosfären är så klibbig, kvävande och laddad att den liksom fastnar på huden? Så kände jag när jag slog igen Yael van der Woudens debutroman I minnens hus. Jag ska nu försöka att samla mina tankar om den.
Har du någon gång läst en bok som har känts som om den var skriven enbart för dig? Som om författaren på något sätt kände till din största hemlighet eller din djupaste sorg? Så kändes det lite att läsa Takuyo Asakurs roman Bokhandeln under körsbärsträdet. I alla fall delar av den. Det är definitivt en bok som ville något annat än att bara berätta en historia. Den vill skapa ett tillstånd. Ett tillstånd av stillhet, harmoni och eftertänksamhet.
Tack HarperCollins för att jag fick läsa denna pärla till bok.