Mörk, klaustrofobisk och obehaglig!
När jag fick frågan av Ordfront förlag om jag ville läsa Kia Hedmans nya bok Enstörningen behövde jag inte ens fundera. Svaret var självklart ett ja.
Och det var med en krypande känsla av rädsla som jag öppnade Enstöringen av Kia Hedman. För jag bar med mig något in i läsningen. Nämligen minnet av Patient 43. En bok som fortfarande ligger kvar som ett öppet sår. Jag minns så tydligt hur jag reagerade när jag läste Patient 43, trots att det har gått fyra år sedan. Jag minns hur det vred sig i magen och hur illamående jag blev. Den känslan satt kvar långt efter att jag slog igen boken. Jag visste därför att läsningen av Enstörningen inte skulle bli en ”vanlig” läsupplevelse. Och jag hade rätt.
Spännande, överraskande men något overklig!
I höstas fick jag hem Liane Childs roman En tradwifes hemlighet av fantastiska Harper Collins. Jag hade precis läst alla August-prisnomineringarna i fackgenren och kände mig tung i sinnet. Så när ovan nämnda bok hamnade i mina händer, påbörjade jag den direkt. Och vilken kontrast det blev mot August-nomineringarna …
Mörk, brutal och helt jäkla enastående!
Ni vet när man läser en bok och direkt inser att den har förstört en? Att man inte är samma person som man var innan man läste? Att man både är känslomässigt förstörd och att ribban plötsligt ligger så högt att nästan ingenting annat duger?! Jag läste serien för flera månader sedan, men jag tänker än på den. Faktum är att jag fortfarande jämför alla andra böcker med den, inte bara thrillers och dark romances, utan alla böcker jag läser. Och jag blir ständigt besviken. För få, om några böcker, varken förr eller senare, har lyckats få mig så investerad och besatt som Mind F*ck-series.
Barnsligt naiv, överraskande och personlig!
Bara Vänner är en sådan där bok som jag hade orimligt låga förväntningar på. Efter att ha scrollat förbi otaliga negativa recensioner på Bookstagram var jag helt inställd på att såga den brutalt, kanske till och med hata den. Jag hade i princip redan plockat fram både rödpennan och motorsågen. Men sanningen är mer nyanserad än så.
När jag slår igen Bara Vänner inser jag nämligen att boken bedöms ganska orättvist. För enligt mig skiljer den sig egentligen inte särskilt mycket från andra böcker inom samma genre. Ja, den är platt. Språket är enkelt, dialogerna orealistiska och karaktärerna pratar mer förbi varandra än med varandra. Och ja, kemin mellan karaktärerna når inte hela vägen fram. Men när jag tittar tillbaka på recensioner jag har skrivit om andra populära BookTok-romaces inser jag att kritiken stämmer in på dem också.
Så varför får just den här boken ta emot så mycket kritik? Är det för att den saknar smut? Eller handlar det om att man tycker att författaren, som egentligen är en influenser, inte ska skriva böcker utan hålla på med det hon är bra på? Jag vet inte och jag bryr mig inte nämnvärt. Det jag dock bryr mig om är min egen läsupplevelse. För ibland handlar läsning om något helt annat än litterär perfektion.
Tack Bookmark för att jag fick läsa.
Realistisk, igenkännande men frustrerande!
Jag gick in i Galentine’s Day av Rebecca Anderson med hjärtat öppet och förväntningarna höga. Titeln lovade mig ett modernt kärleksbrev till de där banden som känns större än livet självt. Jag såg framför mig skratt, tårar, kramar och löften som aldrig bryts. Och visst finns här värme, nostalgi och igenkänning. Men också något mer… något som tyvärr inte riktigt gick hem hos mig.
Tack Harper Love för att jag fick läsa.
Smart, obehaglig och briljant!
Jag är en sucker för tonårsthrillers. För flera år sedan var jag helt besatt av Sara Shepards bokserier Pretty Little Liars och The Lying Game. Så jag visste att jag nog skulle gilla Holly Jacksons En duktig flickas handbok i mord-trilogi. Men jag visste kanske inte riktigt hur mycket. Tack Modernista för att jag fick chansen att läsa och recensera alla tre delarna i serien!
Stillsam, känsloladdad och vacker!
För 10 år sedan läste jag Konsten att höra hjärtslag. Jag minns än idag hur betagen och förtrollad jag var av den vackra berättelsen. Det var alltså inte så konstigt att jag återvände till författaren som skrev boken som inte bara förtrollade mig, utan en hel värld.
Tack Modernista för att jag fick läsa!
Hjärtskärande, tung och mörk!
Ibland får jag hem romaner som jag inte frågat efter, och Tula Hem var en sådan roman. Jag hade alltså inga förväntningar när jag började läsa denna lilla, men ack så tunga bok. Men jag kan säga som så; Modernista tack för att ni känner mig bättre än jag känner mig själv!
Varm, oemotståndlig och lite galen!
I höstats fick jag hem Christin Magdus debutroman Miss Lyckad. Förutom att omslaget var otroligt snyggt, visste jag inte så mycket om boken. Så när jag i januari började läsa den hade jag inga förväntningar alls och oj, vilken resa det blev. Tack så mycket Bookmark Förlag för att jag fick njuta av denna bubblande bok!
