Underhållande, fängslande och välbehövlig!
Jag har ett något komplicerat förhållande till Rebecca Yarros och hennes drakryttare. Efter Fourth Wing var jag besviken, efter Iron Flame dansade jag segerdansen och efter Onyx Storm ville jag mest kasta boken i väggen. Inte för att jag hade tröttnat på världen, märk väl. Utan för att jag hade tröttnat på Violet och Xaden. Deras eviga vara eller ickevara hade börjat kräva mer tålamod än jag faktiskt är utrustad med.
Jag menar, jag har förstått att de älskar varandra, att de inte kan vara tillsammans, att de inte kan leva utan varandra och att ingen människa i deras närhet verkar kunna säga åt dem att skärpa sig utan att riskera att bli hotad. Jag har förstått. Budskapet har gått fram. Tack.
Men så släpper Gondol Threshing Day på svenska och jag blev en av de utvalda kadetterna. Det var med andra ord bara att borsta av sig dammet, sadla om och återvända till Basgiath. Och vet ni vad? Den här gången hade jag och Yarros betydligt lättare att komma överens. För det visade sig att jag inte alls var färdig med Navarre. Jag behövde bara en liten paus från vissa människors relationsbekymmer och betydligt mer tid tillsammans med drakarna. Tydligen var det inte svårare än så