Mörk, klaustrofobisk och obehaglig!
När jag fick frågan av Ordfront förlag om jag ville läsa Kia Hedmans nya bok Enstörningen behövde jag inte ens fundera. Svaret var självklart ett ja.
Och det var med en krypande känsla av rädsla som jag öppnade Enstöringen av Kia Hedman. För jag bar med mig något in i läsningen. Nämligen minnet av Patient 43. En bok som fortfarande ligger kvar som ett öppet sår. Jag minns så tydligt hur jag reagerade när jag läste Patient 43, trots att det har gått fyra år sedan. Jag minns hur det vred sig i magen och hur illamående jag blev. Den känslan satt kvar långt efter att jag slog igen boken. Jag visste därför att läsningen av Enstörningen inte skulle bli en ”vanlig” läsupplevelse. Och jag hade rätt.
Spännande, överraskande men något overklig!
I höstas fick jag hem Liane Childs roman En tradwifes hemlighet av fantastiska Harper Collins. Jag hade precis läst alla August-prisnomineringarna i fackgenren och kände mig tung i sinnet. Så när ovan nämnda bok hamnade i mina händer, påbörjade jag den direkt. Och vilken kontrast det blev mot August-nomineringarna …
Färgstark, vacker och förtrollande!
För nästan tre år sedan läste jag The House in the Cerulean Sea av TJ Klune. En långsam bok men en helt underbar läsupplevelse. Jag minns att jag då var så oerhört tacksam för bookstagram, i allmänhet, och Tina i synnerhet, som hade introducerat mig till TJ Klunes författarskap. Och tre år senare känner jag samma tacksamhet till Gondol för jag fick läsa den på svenska.
Mörk, brutal och helt jäkla enastående!
Ni vet när man läser en bok och direkt inser att den har förstört en? Att man inte är samma person som man var innan man läste? Att man både är känslomässigt förstörd och att ribban plötsligt ligger så högt att nästan ingenting annat duger?! Jag läste serien för flera månader sedan, men jag tänker än på den. Faktum är att jag fortfarande jämför alla andra böcker med den, inte bara thrillers och dark romances, utan alla böcker jag läser. Och jag blir ständigt besviken. För få, om några böcker, varken förr eller senare, har lyckats få mig så investerad och besatt som Mind F*ck-series.
Jag ångrar den!
I våras läste jag, parallellt, The Oxford Legacy-series och Mind F*ck. Två serier som på pappret är förvånansvärt lika. Båda är mörka såväl på utsidan som insidan, båda kretsar kring hämnd och mörka hemligheter som hotar att ödelägga allt. Båda innehåller mysterier som driver handlingen framåt. Och båda innehåller romance, spice och moraliskt tveksamma karaktärer. De marknadsförs dessutom på ungefär samma sätt och är båda djupt problematiska.
Ändå sitter jag här och tokhyllar den ena samtidigt som jag fullständigt sågar den andra. Läs vidare för att se vad jag tyckte om just The Oxford Legacy.
Barnsligt naiv, överraskande och personlig!
Bara Vänner är en sådan där bok som jag hade orimligt låga förväntningar på. Efter att ha scrollat förbi otaliga negativa recensioner på Bookstagram var jag helt inställd på att såga den brutalt, kanske till och med hata den. Jag hade i princip redan plockat fram både rödpennan och motorsågen. Men sanningen är mer nyanserad än så.
När jag slår igen Bara Vänner inser jag nämligen att boken bedöms ganska orättvist. För enligt mig skiljer den sig egentligen inte särskilt mycket från andra böcker inom samma genre. Ja, den är platt. Språket är enkelt, dialogerna orealistiska och karaktärerna pratar mer förbi varandra än med varandra. Och ja, kemin mellan karaktärerna når inte hela vägen fram. Men när jag tittar tillbaka på recensioner jag har skrivit om andra populära BookTok-romaces inser jag att kritiken stämmer in på dem också.
Så varför får just den här boken ta emot så mycket kritik? Är det för att den saknar smut? Eller handlar det om att man tycker att författaren, som egentligen är en influenser, inte ska skriva böcker utan hålla på med det hon är bra på? Jag vet inte och jag bryr mig inte nämnvärt. Det jag dock bryr mig om är min egen läsupplevelse. För ibland handlar läsning om något helt annat än litterär perfektion.
Tack Bookmark för att jag fick läsa.
Lärorik, saklig och oförglömlig!
En bok kan vara stillsam på ytan. Berättad utan stora känsloutbrott eller dramatiska omsvep. Men ändå skaka om allt inuti. Kim Jiyoung, född 1982 gör just det. Den smyger sig in, gör ont på de mest oväntade ställen och lämnar mig både lite klokare och lite argare.
Så tack för det, Mius! Och tack till Malin som ville kompisläsa och diskutera den med mig.
Överraskande, spännande och pulshöjande!
Utan bokstagram hade jag nog missat Holly Jackson, och framför allt hade jag missat hennes första roman för vuxna; Inte död riktigt än! Och då vet jag inte hur mitt liv hade sett ut faktiskt, men turligt nog behöver jag inte fundera på det. Tack vare bokstagram har jag hittat ännu en favoritförfattare Tack Legenda för att jag fick läsa denna.
Realistisk, igenkännande men frustrerande!
Jag gick in i Galentine’s Day av Rebecca Anderson med hjärtat öppet och förväntningarna höga. Titeln lovade mig ett modernt kärleksbrev till de där banden som känns större än livet självt. Jag såg framför mig skratt, tårar, kramar och löften som aldrig bryts. Och visst finns här värme, nostalgi och igenkänning. Men också något mer… något som tyvärr inte riktigt gick hem hos mig.
Tack Harper Love för att jag fick läsa.
