Ni vet när man läser en bok och direkt inser att den har förstört en? Att man inte är samma person som man var innan man läste? Att man både är känslomässigt förstörd och att ribban plötsligt ligger så högt att nästan ingenting annat duger?! Jag läste serien för flera månader sedan, men jag tänker än på den. Faktum är att jag fortfarande jämför alla andra böcker med den, inte bara thrillers och dark romances, utan alla böcker jag läser. Och jag blir ständigt besviken. För få, om några böcker, varken förr eller senare, har lyckats få mig så investerad och besatt som Mind F*ck-series.
I våras läste jag, parallellt, The Oxford Legacy-series och Mind F*ck. Två serier som på pappret är förvånansvärt lika. Båda är mörka såväl på utsidan som insidan, båda kretsar kring hämnd och mörka hemligheter som hotar att ödelägga allt. Båda innehåller mysterier som driver handlingen framåt. Och båda innehåller romance, spice och moraliskt tveksamma karaktärer. De marknadsförs dessutom på ungefär samma sätt och är båda djupt problematiska.
Ändå sitter jag här och tokhyllar den ena samtidigt som jag fullständigt sågar den andra. Läs vidare för att se vad jag tyckte om just The Oxford Legacy.
Bara Vänner är en sådan där bok som jag hade orimligt låga förväntningar på. Efter att ha scrollat förbi otaliga negativa recensioner på Bookstagram var jag helt inställd på att såga den brutalt, kanske till och med hata den. Jag hade i princip redan plockat fram både rödpennan och motorsågen. Men sanningen är mer nyanserad än så.
När jag slår igen Bara Vänner inser jag nämligen att boken bedöms ganska orättvist. För enligt mig skiljer den sig egentligen inte särskilt mycket från andra böcker inom samma genre. Ja, den är platt. Språket är enkelt, dialogerna orealistiska och karaktärerna pratar mer förbi varandra än med varandra. Och ja, kemin mellan karaktärerna når inte hela vägen fram. Men när jag tittar tillbaka på recensioner jag har skrivit om andra populära BookTok-romaces inser jag att kritiken stämmer in på dem också.
Så varför får just den här boken ta emot så mycket kritik? Är det för att den saknar smut? Eller handlar det om att man tycker att författaren, som egentligen är en influenser, inte ska skriva böcker utan hålla på med det hon är bra på? Jag vet inte och jag bryr mig inte nämnvärt. Det jag dock bryr mig om är min egen läsupplevelse. För ibland handlar läsning om något helt annat än litterär perfektion.
När en serie beskrivs som Hungespelen möter Twilight kan man veta att jag måste läsa den. Och så var det med Carissa Broadbents duologi The Nightborn Duet i serien Crowns of Nyaxia. Jag fick hem de första två delarna i serien; The Serpent & the Wings of Night och The Ashes & the Star-Cursed King från B.Wahlström och såg verkligen framemot att läsa. På pappret har dessa böcker allt jag brukar uppskatta i fantasy; vampyrer, dödliga prövningar, maktspel, intriger och förbjudna romanser. Men min läsupplevelse var inte alls så njutningsfull som jag hade hoppats på. Nej, tvärtom, the struggle was real… på riktigt!
Efter att ha sågat Allt vi försöker dölja och Allt vi aldrig kom över av Lucy Score, svor jag dyrt och heligt att aldrig mer återvända till Knockemout. Jag var färdig. Done. Finito. Men här är vi igen. Kan det vara tredje gången gillt eller? Third time in Knockemout is a charm, eller?
Ibland läser man en bok som känns som ett svar på en längtan man inte riktigt visste att man bar på. The Wind Weaver av Julie Johnson blev en sådan bok för mig. Gudars, vad jag tyckte om den och utan tvekan blev den inte bara min första femma för i år, utan också den första femman på väldigt länge. Tack Bokfabriken för att jag fick läsa och jag hoppas att ni tänker på mig när The Sea Spinner kommer ut i april.
I höstats fick jag hem Christin Magdus debutroman Miss Lyckad. Förutom att omslaget var otroligt snyggt, visste jag inte så mycket om boken. Så när jag i januari började läsa den hade jag inga förväntningar alls och oj, vilken resa det blev. Tack så mycket Bookmark Förlag för att jag fick njuta av denna bubblande bok!
Jag har läst många böcker av Colleen Hoover och även om jag har haft en hatkärlek till dem vet jag hur de brukar kännas; intensiva, beroendeframkallande, emotionella, ibland problematiska men alltid svåra att lägga ifrån sig. Därför gick jag in i min läsning av Woman Down med en skräckblandad förtjusning.
Men redan efter några kapitel kände jag att någonting skavde i läsningen. Och när jag slog igen boken var jag inte bara besviken. Jag var förbannad. Så förbannad att jag inte kunde vänta med min recension! Så, here we go!
Jag har alltid älskat sagor. Och jag tänker inte sluta läsa dem bara för att jag är vuxen. Turligt nog för mig finns det författare som skriver sagor för vuxna. Stephanie Garber är en av dem. Hon har redan vunnit många hjärtan med Caraval-duologin, så förväntningarna på Once Upon a Broken Heart var skyhöga. Jag ville ha magi, romantik, mörker, krossade hjärtan och glitter. Och ja, jag fick en del av det… men jag fick också en huvudkaraktär som gjorde mig smått galen!
Tack Fenix för att jag fick läsa och på grund av den enorma cliffhangern i slutet måste jag nu fortsätta serien.
Jag har sedan länge tänkt att jag ska läsa If he had been with me, men det var inte förrän den gavs ut på svenska av Mondial som jag faktiskt gav den en chans. Och som jag är glad att jag gjorde det. Om han hade varit med mig blev en riktigt stark läsupplevelse till slut. En riktig Amila-bok!
