Varsam, feministisk och drabbande!
Jag valde Kvinnorna på Weyward Cottage som bokklubbsbok för augusti, men jag ska vara ärlig med att säga att jag inte visste så mycket om den innan jag började läsa den. Det jag visste var att den var otroligt populär och att omslaget var slående vackert. Men föll insidan mig i smaken?
Tack Printz för att jag fick läsa.
Kvinnorna på Weyward Cottage: Handlingen i korta drag
Emilia Harts roman Kvinnorna på Weyward cottage är en stark debut. Den binder samman tre kvinnliga öden från olika tidsperioder – 1619, 1942 och 2019.
I tidigt 1600-tal står Altha inför rätta misstänkt för häxkonst – anklagad för att ha orsakat en bondes död. Hennes märkliga koppling till djur och natur har gått i arv från hennes mor. Men kvinnor med ovanliga förmågor ses farliga och folket, männen, i den lilla byn ser henne som ett hot som måste bort.
Mitt under andra världskriget kämpar Violet med konservativa familjeregler och faderns oresonliga krav. Hennes passion för naturen går emot pappans förväntningar och när han ingriper drastisk förändras hennes liv för alltid.
Kate flyt från London till Wayward Cottage, en stuga hon har ärvt av sin gammelfaster som hon knappt minns. Den vildvuxna trädgården skiljer sig mycket från det stadsliv hon är van vid. Snart hittar hon dagböcker och brev i stugan som blottar en hemlighet om kvinnorna i hennes släkt. Snart inser hon att det är en historia som går ända tillbaka till 1600-talet.
Kvinnorna på Weyward Cottage: Min läsupplevelse
Det jag föll för, när jag läste Kvinnorna på Weyward Cottage, var känslan av att vara del av något större. Altha, Violet och Kate, tre kvinnor vars öden vävs samman i en berättelse där natur, systerskap och motstånd får stå i centrum. Jag gillar hur Hart låter naturen bli en egen karaktär i berättelsen. Kvinnornas relation och förbindelse till naturen är subtilt och just därför effektiv. Språket i boken är genomgående vackert och Emilia Hart skriver med ett mjukt flyt. Jag kan känna doften av jord, höra vinden i träden och se djuren bli ett med kvinnorna. Hon vill hylla kvinnornas koppling till det jordiska, till cykler, till liv och död. Och det lyckas hon med.
Det är särskilt Althas kapitel som griper tag i mig. Hon levde i 1600-talets England när det sågs som ett hot att vara en kvinna av naturen och därför anklagades hon för häxeri. Dessa kapitel är poetiska och reflekterande och jag kommer på mig själv med att längta efter dem. Även Violets öde, drabbar mig hårt, men det tar ett tag innan jag kommer dit. Tyvärr gör jag det aldrig med Kate. Hon är den av kvinnorna jag, tyvärr, fastnar minst för. Missförstå mig rätt nu; jag förstår vad Hart försöker göra. Hon vill visa att kvinnlig utsatthet tar sig olika uttryck i olika tider. Men för mig blir Kates berättelse den svagaste. Inte för att hennes berättelse inte är viktig, utan för att jag inte får lära känna henne på samma sätt som Altha och Violet.
Men anledningen till att boken inte fick full pott är att jag saknade det där oväntade. Det där farliga och det som skaver. Trots att Hart tar upp teman som våld, förtryck, kontroll, misshandel och skuld, är tonen ofta mild och därför blir min läsupplevelse också det. Mild.
Slutsats
Kvinnorna på Weyward Cottage är en bok att diskutera och därför ser jag frameot att göra det med min bokklubb. Det kanske inte är den mest intensiva roman jag har läst, men det finns en kraft i det där långsamma, varsamma och visa. Just därför skulle jag rekommendera den till dig som tycker om långsamt uppbyggda berättelser med historiska perspektiv och ett stilla, men tydligt, tickande feministiskt hjärta.