En av de första personerna som jag började följa när jag startade min bokstagram var Christina Öhman. Hon höll då på att skriva sin debutroman om kråkan, allas vår favoritkaraktär. Jag fastnade direkt för kråkan och visste att jag ville veta mer om henne. I vintras vann jag Under Svart Himmel hos Minna och det kan ha varit ett av mina lyckligaste moment i bokvärlden. Jag har sedan dess tänkt att jag bör vänta och läsa den under hösten. Men vem försökte jag lura egentligen?! Inte skulle jag kunna vänta nästan ett år på att få läsa den…
Att vara lärare i dag är ett otroligt komplext uppdrag som rymmer många olika uppgifter: planera, undervisa, följa upp, ge respons och bedöma, men också utveckla goda relationer och se varje enskild elev, fungera som mentor, hjälpa, stötta och ibland även finnas där som en medmänniska.
Egenkontroll i skolan, Ahlström & Prim, 2022;33
Under mina snart 12 år som lärare har jag märkt att mitt läraruppdrag har förändrats. Att jag har fler förväntningar på mig. I samma takt som mina uppgifter ökar, minskar elevernas motivation. Och när elevernas motivation minskar, ökar stressen och oron. Vi hamnar i en ond cirkel som ibland kan kännas omöjlig att bryta sig ur. För det mesta lyckas vi tillsammans att bryta cirkeln. Genom våra relationer, genom ett öppet klassrumsklimat, genom rutiner och förväntningar. Men ibland, med vissa grupper, är jag för evigt kvar i den onda cirkeln. Okej det låter kanske lite väl dramatiskt, men i alla fall så länge jag har gruppen. Ibland räcker inte alla mina försök och då får det vara så. Det viktiga är att jag har försökt. Och det är det mina kära kollegors bok Egenkontroll i skolan handlar om. Att försöka. Tack Lärarmöjligheter för att jag fick läsa!
En bok som Natalie rekommenderade mig att läsa i min #12challenge förra året var Eto Moris roman Colorful. Då jag tyckte att omslaget var otroligt tilltalande la jag till den på min lista och fram till att jag började läsa den nästan ett år efter att den hade rekommenderats till mig visste jag inte vad den handlade om. Eller vad jag kunde förvänta mig.
Återigen blev jag förälskad i en bok på grund av omslaget. Sedan jag började med bokstagram har jag spanat in Stacey Halls romaner Hittebarnet och Mrs England, just på grund av de vackra omslagen. När jag såg att Mrs England hade översatts på svenska kände jag att jag var tvungen att ha den. Tack Bokfabriken för att ni lät mig läsa den.
För några år sedan läste jag Jag, En av David Levithan och jag var helt uppslukad av den. Varenda stavelse var som ett gift och ett antigift i ett. Sedan dess har jag rekommenderat den till allt och alla. När jag i höstas såg att han hade skrivit Om du lämnar mig här tillsammans med Jennifer Niven, en författare som jag har hört mycket gott om, visste jag att jag var tvungen att läsa den. Jag tackar Lilla Piratförlaget för att jag fick äran att läsa den och på så sätt stilla min Levithan-hunger.
Jag har sedan barnsben älskat julfilmer. Det är något magiskt med att kunna sitta under en varm filt med en kopp varm choklad i handen samtidigt som den ena mysiga julfilmen efter den andra rullar på min skärm. Men nu inser jag att det finns ett scenario som kan vara snäppet bättre. Det när man ersätter julfilmer med julromaner istället. Jag har sedan förra julen längtat efter att att få sätta tänderna i en riktigt smörig och sockersöt julroman och nu var det alltså dags. Det blev en sockerchock deluxe med Kate Hewitts roman Jul vid världens ände. Tack Piratförlaget för att jag fick äran att läsa denna charmiga, men aningen förutsägbara roman.
I somras läste jag min första Colleen Hoover roman; Det slutar med oss. Den lämnade mig besviken och jag tänkte att jag inte skulle ge henne fler chanser. Men tji fick jag. När mina kära följare på bokstagram fick tipsa mig om böcker att läsa under detta år, dök, föga förvånande, Hoovers namn upp. Det var Read_our_reads som rekommenderade All Your Perfects och då jag har som mål att läsa alla 12 rekommendationerna var det bara att svälja stoltheten och ge CoHo en andra chans. I augusti i år läste både jag och min man boken, därför blir recensionen av den lite annorlunda den här gången. Den kommer nämligen att utgå både från en manlig och en kvinnlig läsupplevelse. Om ni vill veta ifall vi var överens får ni läsa vidare…
I slutet av juli kände jag för att läsa en kort bok. Min tanke var att jag skulle hinna läsa ut den snabbt så att jag skulle hinna läsa ännu en innan månaden var slut och på så sätt ha läst nio böcker under månaden. Lotten föll på August Strindbergs Inferno. En bok på cirka 160 sidor. Den skulle jag kunna läsa ut på en dag. HA, det trodde jag…
Den bok som jag minns starkast från min barndom är Frances Hodgson Burnetts roman Den hemlighetsfulla trädgården (The Secret Garden). Det var den första boken som hittade vägen till mitt hjärta och den boken som har följt mig sedan dess. Oavsett hur många böcker jag än läste eller hur många världar jag än besökte, var det orden, bilderna och känslorna från The Secret Garden som jag ständigt sökte mig tillbaka till. Trots detta tog det 25 år innan jag vågade mig på att läsa den igen. Tror ni att mitt 36 åriga jag avnjöt den lika mycket som mitt 11 åriga jag?
Jag minns dagen som igår. Dagen då jag läste ut Livet efter dig. Jag minns känslorna, men framförallt minns jag tårarna som rann nedanför mina kinder och brann mot min hud. Jojo Moyes hade krossat Louisas hjärta och därmed också mitt. När jag sedan upptäckte att det fanns en fortsättning tänkte jag att jag var tvungen att läsa den. Trots att jag var ganska tillfreds med hur första boken slutade, ville jag läsa om Louisas äventyr i Paris och följa henne när hon lever för båda sig själv och för Will.
