Platt, stereotyp och frustrerande!
För ett tag sedan läste jag Blodmåne, min första roman av Jo Nesbø. Det var den trettonde boken i serien och Harry Hole. En bok som trots sina 541 sidor flöt på utan problem och som i ett trollslag var utläst. En bok som jag gillade. När jag sedan fick frågan, från Albert Bonnier, om jag ville läsa Nesbøs Natthuset kunde jag inte tacka nej. Speciellt inte när den beskrevs som en “gastkramande roman som för tankarna till Stephen Kings klassiska skräckberättelser”…
Natthuset: Handlingen i korta drag
I Natthuset följer vi Richard. När vi först träffar Richard är han 14 år. Hans föräldrar har precis omkommit i en husbrand och han har skickats att bo hos sina släktingar i den avlägsna hålan Ballantyne. Men allt är inte vad det verkar vara i staden: Richard betraktas som utböling och när klasskamraten Tom försvinner får Richard skulden.
Ingen tror honom när han berättar vad som hände med Tom. Ingen utom Karen, klassens populäraste tjej. Hon får Richard att spåra det telefonnummer som Tom ringde, innan han försvann. Ett telefonnummer som leder de till ett övergivet hus i Spegelskogen…
Natthuset: Min läsupplevelse
Som jag nämnde inledningsvis är Natthuset min andra roman av den populäre norrmannen. Men den är inte det minsta lik min första kontakt med Nesbø. Natthuset är inte längre än 247 sidor, men underskatta inte sidantalet. 247 sidor, men likväl 247 smärtsamma sidor.
Redan i bokens inledning slås jag av den fruktansvärda prosan och ännu värre handlingen. Det är barnsligt, pinsamt och platt. Dialogerna är inte trovärdiga och karaktärerna är så stereotypa och osympatiska att jag inte vet vad jag ska ta mig till för att jag blir så obekväm. Och redan efter några sidor tänker jag att ”Nä, jag skiter i det här! Det här är inte en bok för mig!”, men jag läser vidare för att den är så kort. Och hela tiden förbannar jag min oförmåga att lägga ifrån mig böcker som inte faller mig i smaker… för efter 247 sidor blir det inte bättre.
Jag fullkomligt hatar vår huvudkaraktär och önskar genom hela läsningen att Nesbø låter honom gå en smärtsam död till mötes. På riktigt?! Jag vet inte vad det är meningen att jag ska känna för honom och helt ärligt bryr jag mig inte heller. Och jag hatar när jag blir en otrevlig person på grund av en påhittad karaktär!
När jag slår igen boken, 247 alldeles för smärtsamma och långa sidor senare kommer jag på mig med att vara helt immun mot handlingen, karaktärerna och de facto att Nesbø försöker drilla bort mig gång på gång. Nä, hörni det här var inte en bok för mig och det var inte den gastkramande roman som jag hade utlovats!
Slutsats
Natthuset är… nä, jag vet inte. Jag hade någon förhoppning om att jag skulle gilla den här, men hörni… det gjorde jag inte och jag kommer inte komplicera till det mer. Det enda som jag kan ge Nesbø ett plus för, är att han lyckades göra mig till en otrevlig person som tänkte mörka tankar… det är väl ändå något?! Om än något otäckt…