Sanatoriet – Sarah Pearse

Isande, klaustrofobisk och ångestladdad!

Jag minns första gången jag såg Sarah Pearses roman Sanatoriet flimra förbi i mitt Instagram-flöde. Det var från Reesesbookclub och jag kände genast att jag villa läsa den. Efter det har det bara eskalerat och mitt sug efter att få läsa den har bara ökat, därför var jag extra glad när den översattes till svenska och Bokfabriken skickade ett recensionsexemplar till mig.

Sanatoriet: Handlingen i korta drag

Sarah Pearses roman Sanatoriet utspelar sig högt uppe i de schweiziska alperna. Bokens titel syftar på det gamla sanatoriet (en vårdinrättning för tuberkulos-patienter) som Pearse har gett ett nytt liv genom arkitekterna Lucas Caron och Daniel Lemaitre. Lucas och Daniel förvandlade det gamla sanatoriet till ett vackert hotell av högsta klass, omgivet av storslagna omgivningar. I sin design har arkitekterna tagit med detaljer och redskap från det gamla sanatoriet för att historiken inte ska gå förlorad.

Här, på detta hotell, befinner sig vår huvudperson, Elin Warner, tillsammans med sin pojkvän Will. Elin är här för att fira sin bror Isaacs förlovning, men hon är här högst motvilligt då relationen mellan henne och Isaac är något ansträngd. Elin tror nämligen att Isaac hade något att göra med Sams död. Sam var deras bror och han dog när de var små. Förutom den ansträngda relationen till Isaac, gör hotellet Elin nervös. När Isaacs fästmö Laure försvinner dagen efter Elins ankomst, stiger hennes oro.

Eftersom den lokala polisen inte kan ta sig till hotellet på grund av dåligt väder och laviner, har Elin inget annat val än att själv starta en utredning. Elin är nämligen en utredare inom polisen men har för närvarande tjänstledigt. Nu börjar detektivarbetet, men när en annan kvinna hittas död ökar stressen och pressen på att hitta Laure och det blir genast blodigt allvar. Vem kan Elin lita på? Kommer mördaren att slå till igen?

Sanatoriet: Min läsupplevelse

Jag är tudelad i min läsupplevelse av den här romanen. Jag gillar miljön men jag ogillar karaktärerna. Om jag skulle börja med det som jag älskade med boken och det som fängslade mig; är det miljön som handlingen utspelar sig i. Jag tycker verkligen att Sarah Pearse har utnyttjat den isolerade platsen och det hårda vädret för att utveckla ett mycket spänningsfyllt mordmysterium. Huvudkaraktären Elin tvingas att använda de begränsade resurserna hon har för att försöka lösa fallet. Jag älskar verkligen idéen med att låta handlingen utspela sig på ett gammalt sanatorium högt uppe på en alptopp, isolerat och avskuret från all civilisation. Det ger mig ångest. Det ger mig panikkänslor. Det gör att jag får svårt att andas. Men här räcker det inte, utan här lägger vi på en kallblodig mördare också. Fy vilken mardröm. Jag ryser. Sarah Pearse bygger upp en kuslig miljö som ger en klaustrofobisk känsla.

Men jag kan tyvärr inte bortse det jag ogillade med den här boken; nämligen karaktärerna. Först är det protagonisten Elin som har trauman som hon inte har bearbetat och det leder till att hon får panikattacker och konstant är nervös. För mig tenderade koncentrationen på Elins osäkerhet och neuroser att överskugga handlingen och de andra karaktärerna. Jag vill tycka om henne och jag märker att Pearse vill ge henne ett djup, men det går inte. Jag har jättesvårt för Elin. Men jag har jättesvårt för de andra karaktärerna också. Jag upplever de som väldigt platta och helt ärligt, ganska tråkiga. De finns där för att Elin ska lösa mordgåtan och växa, men som enskilda individer tillför de absolut ingenting, vilket är jättetrist. Lika mycket som miljön fängslar mig, tråkar karaktärerna ut mig. Frågan är då: Kommer jag att läsa del två i serien? Ja, troligtvis!

Slutsats

Sarah Pearses roman Sanatoriet är en ganska snabbläst, kuslig och stämningsfull roman och en stark debut. Gillar du The Shining, tror jag att du kommer att tycka om den här.

Lämna en kommentar

4 × 5 =