Sången om Akilles – Madeline Miller

Fängslande, kraftfull och vacker!

Ni som har följt mig ett tag, vet att jag alltid har varit fascinerad av grekisk mytologi i allmänhet och dess gudar och gudinnor i synnerhet. Jag har beundrat deras storhet, förundrats över deras vansinne, avnjutit deras skönhet, överraskats av deras barnslighet, skrattat åt deras humor samt älskat deras mänsklighet. Därför har jag sedan jag för första gången hörde talas om  Madeline Miller velat ta mig an hennes romaner. Först ut kom att bli The song of Achilles (Sången om Akilles) som Miller skrev 2011 men som tack vare #booktok på TikTok fick nytt liv 2020. Tack Iris för att du rekommenderade den i min #12challenge, tack Wahlström & Widstrand för att jag fick äran att läsa den och tack finaste Alba för att du, mentalt och digitalt, höll mig i handen under läsningen av den.

Sången om Akilles: Handlingen i korta drag

Sången om Akilles handlar om Grekland på hjältarnas tid. I den utforskar Madeline Miller kärleksrelationen mellan Patroklos och Akilles som Homeros la grunden för i Iliaden.

I Millers roman får vi följa skeendet ur Patroklos perspektiv. Han är en klen, tanig och tafatt, ung prins. Under sina första 10 år i livet är han sin fars stora besvikelse, men vid 10-års ålder när han tvingas gå i landsflykt hamnar han hos kung Peleus och det förändrar hans liv. ”Kung Peleus var den sortens man som gudarna älskar: själv inte gudomlig, men klok, modig och stilig och överlägset frommast av alla sina likar” (Madeline Miller, Sången om Akilles, 2022;22). Där kommer han i kontakt med Peleus son, den perfekte Akilles. ”I den väldiga salen lyste hans skönhet som eld, levande och ljus, jag kunde inte ta ögonen från honom. Hans mun var en fyllig båge, nästan en förfinad pil. ” (Sången om Akilles, 2022;30).

Trots pojkarnas olikheter växer ett starkt vänskapsband mellan dem. Ett vänskapsband som djupnar till något mer i takt med att de mognar till unga män. Men Akilles är inte vilken ung man som helst. Han är inte bara son till en kung, utan också en gudinna, Thetis. Han är menad att bli den störste krigshjälten, så när Helena av Sparta blir bortförd måste han resa till Troja för att fullfölja sitt öde. Här hade berättelsen kunnat sluta, men sliten mellan kärlek och oro följer Patroklos med honom. I tio år håller kriget på och under dessa år sätts allt de håller kärt på prov.

Sången om Akilles: Min läsupplevelse

Jag hade skyhöga förväntningar på Sången om Akilles. Därför var det skönt att jag och fina Alba, under läsningen, kunde peppa varandra och samtala om våra läsupplevelser. Min läsupplevelse var som en berg-och-dal-bana. Den gick verkligen upp och ner, hit och dit, men slutade i tillfredställelse. 

Jag älskar hur Miller bygger upp relationen och attraktionen mellan Akilles och Patroklos. Deras kärlek växer genom tid och rum och det skiljer Sången om Akilles från andra kärleksromaner. Här tar kärleken mellan Patroklos och Akilles tid och Millers skildring av den är en av de sannaste samt mest trovärdiga som jag har läst hittils; stark, verklig men också evig. Det borde väl vara allas dröm; att hitta någon som ser på en som Patroklos såg på Akilles. Men den här romanen handlar också om så mycket mer. Det är både en historia om personlig utveckling och en berättelse om att hitta sin plats, gång på gång resa sig upp samt följa sitt hjärta. Resan Patroklos gör under romanen är engagerande och vacker. I mina ögon är han den sanne hjälten. 

Men bokens tempo var ojämnt. Kriget i Troja blev långdraget och Akilles förvandling från en älskvärd yngling till en bortskämd krigare med hybris, var inte vacker att bevittna. Jag hade svårt för tjatet om hans heder hit och hans storhet dit. Han blev en odåga som jag föraktar honom för. Hur kan han ses som hjälte?! Hans mor var också ett irriterande inslag i romanen. Visst, jag älskar gudar och gudinnor, men hon hade verkligen ingen känsla för sina besök… och det var inte svårt att se vem Akilles hade fått sin envishet ifrån. Men i slutet, åh i slutet då älskade jag Thetis. 

Slutsats

Sången om Akilles är en otroligt vacker, sorglig och kraftfull bok med ett målande språk och kärleksfulla beskrivningar. Delar av romanen är så vackra att man tappar andan, medan andra delar är undervisande och kala. Det var inga större överraskningsmoment i boken, inte för den som känner till berättelsen om Akilles och Patroklos, men Miller gör ett fantastiskt jobb med att levandegöra kärleken mellan dem. Det här är en berättelse om kärlek, heder, makt, orättvisor och död. Men det är också en berättelse om att våga följa sitt hjärta. Även om jag inte grät eller tycker att den riktigt lever upp till hypen, tycker jag att den är läsvärd. Det var en bra introduktion till Millers värld och jag kommer helt klart att läsa mer av henne!

Lämna en kommentar

1 × tre =