Annorlunda och absurd men ganska platt!
När jag först hörde talas om Bröllopsgästerna av Alison Espach, förväntade jag mig en charmig feelgood om kärlek och bröllop. Men det här var något annat. Något ganska oväntat. Men betyder det automatiskt att det blir bra?! Ja, läs vidare och se efter…
Tack Marie Jungsand och Forum för att jag fick läsa!
Bröllopsgästerna: Handlingen i korta drag
Bröllopsgästerna tar sin början när Phoebe Stone checkar in på tjusiga Cornwall Inn i Newport, Rhode Island, klädd i sin finaste klänning. Hon är ensam, nyskild och karriären som litteraturprofessor har gått i stå. Hon har planerat en sista dekadent kväll innan hon ska ta sitt liv. Men livet, eller döden, har andra planer.
Samtidigt planerar Lila, en optimistisk och viljestark brud, för sitt storslagna bröllop på just detta hotell. Hon har förberett sig på alla möjliga katastrofer. Ja, alla förutom Phoebe då. Lila, som har planerat allt i minsta detalj, inser att den här sorgliga äldre kvinnan kan förstöra hela bröllopsveckan och det tänker hon minsann inte tillåta. När deras vägar korsas, förändras dock allt och en osannolik vänskap börjar ta form.
Bröllopsgästerna: Min läsupplevelse
Som jag skrev inledningsvis trodde jag att Bröllopsgästerna skulle vara en typisk förutsägbar feelgood-roman som handlar om kärlek och bröllopskaos, och som slutar med att alla lever lyckligt i alla sina dar. Men ganska snabbt inser jag att så är inte fallet. Och det är det som driver mig framåt i läsningen. Romanen är lågmäld och märklig men plötsligt har jag läst 200 sidor utan att riktigt förstå hur det gick till.
Det är en roman om att ta sig igenom livet. Den handlar om hur märkligt livet är och hur vi ramlar in i någon främlings liv utan att ha planerat det, men ändå precis när vi behöver det som mest. Jag gillar att boken som utspelar sig på ett bröllop inte handlar så mycket om kärlek. Utan om vänskap, om att växa som människa och om ett och annat kanske. Kanske finns det hopp, kanske kan man börja om. Och kanske är främlingar ibland de som visar vägen tillbaka till livet.
Men jag tror samtidigt inte att det här är en bok för alla då den kräver tålamod. Det är mer känsla än handling. Espachs språk är svalt och exakt, nästan bedrägligt enkelt, men under ytan puttrar känslorna. Hon har sannerligen ett öga för det absurda i sociala situationer. Och hon blandar det brutalt smärtsamma med det löjligt mänskliga. Hon lyckas skildra existentiell kris med både svärta och humor. Men samtidigt blir jag aldrig riktigt gripen. Det finns en slags distans i berättandet som gör att jag inte kommer karaktärerna nära. Jag tror också att jag hade förväntat mig mer humor, med tanke på hur boken marknadsförs. Istället är det vemodet som dominerar. Och det är helt okej, men jag hade önskat mig att boken bestämt sig tydligare för vad den ville vara. Humoristisk eller vemodig?
Slutsats
Bröllopsgästerna är lika delar en tragikomisk livskris och en skarp social satir. Det är en berättelse om att tappa fotfästet, men också om att blir uppfångad. Boken nominerades till årets bok i år. Tror jag att den kommer vinna? Nej, absolut inte men jag är ändå glad att jag läste den för den är annorlunda och bara det är befriande!