Vacker men fruktansvärd, poetisk men djupt obehaglig, rytmisk men skavande!
Tidigare i våras försökte jag få min bokklubb att läsa Vladimir Nabokovs roman Lolita, men utan större framgång. Det blev inte ens en diskussion, utan bara ett solklart nej. Jag var nära på att ge upp hoppet om att läsa den tillsammans med någon, – att läsa den på egen hand utan att diskutera med någon; var jag inte modig nog för, när finaste Isabell sa att hon kunde tänka sig att kompisläsa den med mig.
Isabell som var den sista pusselbiten som gjorde vår bokklubb hel. Hon som jag har skrattat högt med och som jag har haft de djupaste samtalen med. Isabell som är så klok, stark, vacker och kreativ. Hon som tar bokklubbskvällar till nya nivåer (säger bara Mordet på Orientexpressen). Hon som tillför ungdomlig glans med sina slanguttryck och tiktoktrender, samtidigt som hennes reflektioner är intellektuella och belevade att jag ibland undrar om det bor en gammal själ i henne. Isabell som är vår La Belle.
Isabell fanns vid min sida under läsningen av denna. Alltid några knapptryck bort, redo att diskutera och resonera. Tillsammans tog vi oss igenom Lolita, tämligen snabbt och smärtfritt. Tack mina fina vän för att du ville läsa denna med mig och tack för att du alltid finns där, oavsett om det gäller goda råd, en fika eller ett glas vin.
Så vad tycker jag, efter oräkneliga samtal med Isabell, om Lolita? Läs vidare och se efter!
Lolita: Handlingen i korta drag
”LOLITA, ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Min synd, min själ.” (Lolita, s15).
Med dessa laddade och ökända ord inleder Vladimir Nabokov sin mest kontroversiella och omdiskuterade roman; Lolita (1955). Romanen berättar historien om Humbert Humbert, en bildad, intellektuell och sofistikerad europeisk man med en farlig dragning till mycket unga flickor, eller ”nymfetter” som han själv kallar dem.
När han möter tolvåriga Dolores Haze, som han ger smeknamnet Lolita, får hans liv en ny mening. Han gifter sig med hennes mamma bara för att komma Dolores närmare. Det som följer sedan är en en psykologiskt komplex, ofta djupt obehaglig resa genom USA, där den medelålders pedofilen Humbert dyrkar, exploaterar och utnyttjar den tolvåriga flickan Dolores. Under resan försöker han kontrollera och förföra Dolores, samtidigt som han rättfärdigar sin relation till flickan.
Humbert Humbert berättar själv, utifrån fängelsecellen, misstänkt för mordet på sin rival; ännu en man som utnyttjat Dolores, Dolly, Lo, Lolly – Lolita. På så sätt låter Nabokov läsaren befinna sig i Humberts manipulerande och sjuka inre.
Lolita: Min läsupplevelse
Jag trodde från början att Lolita skulle vara en utmanande bok. Och det var den, men inte på det sätt som jag förväntade mig. Min läsupplevelse var i stort sett smärtfri och det är där min utmaning låg. Det gör mig kluven. Förvirrad. Under läsningen kastas jag hela tiden mellan motstridiga känslor. Jag sugs in i berättelsen, samtidigt som jag ryggar tillbaka. Jag fascineras samtidigt som jag förfasas. Och nu när jag sätter mig för att recensera denna roman, ”inser jag att den faktisk är en galnings mästerverk”(Lolita, s.316).
Lolita är ett mästerverk i form
Språket i Lolita är mästerligt. Bländande. Varenda mening är så rytmisk, elegant och fylld av klang, bilder och nyanser att jag ibland nästan glömmer vad det är jag faktiskt läser om. Just därför blir läsningen både förförisk och skrämmande. Så skicklig är Nabokov. Han är inte bara författare, han är ordkonstnär, eller nej, språkkonstnär. Ordmästare. Kort sagt, det märks verkligen att han bemästrade varje skiftning och nyans i språket och han leker oavbrutet med ljud, rytm, referenser och ord. Det är så mästerligt att jag vill kasta mig över allt han någonsin har skrivit.
Och eftersom jag inte läser romanen på dess originalspråk, vill jag ju så klart rikta ett tack till Aris Fioretos, vars översättning är en konstform i sig. En översättning som bevarar klangen, tonen och finessen – och gör det möjlig att uppleva Nabokovs språkprakt på svenska.
Så ja, som språkälskare, älskar jag att läsa Lolita men samtidigt vill jag slänga den ifrån mig. Romanen är sannerligen ett mästerverk i form, men ett etiskt minfält i innehåll. För mitt i allt det vackra, finns det fruktansvärda. Det vedervärdiga. Och det finns inte ord vackra nog att maskera det!
Lolita är ett etiskt minfält i innehåll
Nej, det som händer i romanen är inte vackert och jag vill med hela mitt väsen slå fast att Lolita inte är en kärlekshistoria. Även om Humbert själv och andra läsare världen över gärna vill framställa det så. Det är ingenting annat än en berättelse om makt, besatthet, manipulation och övergrepp.
Humbert Humbert
När jag läser Lolita kan jag inte låta bli att fascineras av Humbert Humbert. Inte som människa – nej, som människa väcker han mest avsky, men som litterär konstruktion. Det är svårt att inte dras in i hans berättelse, hans språk, hans överlägsna intelligens och sarkastiska självironi. Han är bildad, språkligt briljant och stundtals, till och med charmig. Det gör honom farlig.
Det finns dock någonting mänskligt i hans sorg, i hans ständiga kamp mellan begär och skam. ”Och sedan for jag genom den döende dagens duggregn, och vindrutetorkarna var i full gång men oförmögna att handskas med mina tårar” (Lolita, s.344). I dessa ögonblick känner jag nästan sympati med hans ensamhet – men så påminns jag om vem han är och vad han gör. Och då växer avskyn igen.
För i grunden är han inte en romantisk älskare. Han är en sjuk man – och Nabokov är tydlig med att visa det. Redan från start framstår Humbert som en opålitlig berättare, som gör allt för att övertyga läsaren om sin version av sanningen; att han älskade Lolita och hon honom. ”Jag älskade henne ju. Det var kärlek vid första ögonkastet, vid sista ögonkastet, vid varenda ögonkast” (Lolita, s.332).
Men Nabokov låter sprickor uppstå i fasaden. Alla försök Humbert gör att romantisera sina handlingar är bara dimridåer. Genom ironi, språkliga glidningar och subtila motsägelser avslöjar Nabokov Humberts försök att maskera övergrepp som ömhet, våld som passion. Humbert Humbert är en trasig figur, en trasig själ med en sjukdom som han själv försöker dölja bakom poetiska formuleringar och intellekt. Och det gäller för läsaren att förstå det!
Dolores eller Lolita
Det gör ont att läsa hur Humbert inte bara utnyttjar Dolores sexuellt; utan också kontrollerar berättelsen om henne. Det är han som styr narrativet. Dolores får sällan vara en egen person i berättelsen. Hon reduceras till en nymfett, ett objekt för begär. Ett väsen snarare än en flicka av kött och blod. Det är bara i små ögonblick av trötthet, ilska eller trots, som hennes verkliga jag skymtar fram. Jag vill tycka om henne, skydda henne och förstå henne. Ändå märker jag hur svår hon är att greppa. Och det är något som berör mig djupt; att hon aldrig får en egen röst.
I början kände jag irritation. Hon framstod nästan som manipulativ och medvetet provokativ. Hon verkade spela med i Humberts lekar. Men så inser jag; hon är ett barn. En tolvåring. Detta är hennes sätt att skydda sig. Detta är skölden hon bär i en värld där vuxna inte går att lita på. Och då blir jag arg på mig själv. Hon är fånge i en berättelse som inte är hennes. I ett narrativ som formats av en förövares blick.
Då slår det mig; tänk om någon, någon gång, kunde skriva hennes bok? Att någon vågade ge henne ett liv, ett syfte och en röst. Kanske är det ett uppdrag för Sandra Newman? Hon vågade sig på att ge Julia en röst i sin omskrivning av 1984 så kanske vore Dolores nästa steg? Tänk er att få läsa om hennes sorg, hennes ensamhet och hennes tystnad. Tänk er att höra hennes röst ryta ifrån.
Så är Lolita en bok värd att läsa?
Ja, ”/…/ ty i denna gripande personliga studie lurar en allmängiltig lärdom: det förfarna barnet, den egoistiska modern, den flåsande galningen – de är inte bara livliga karaktärer i en unik berättelse, utan varnar oss för farliga trender, de pekar ut verkliga fördärvligheter. Lolita borde få oss alla – föräldrar, socialarbetare, pedagoger – att med en större vaksamhet och framsynthet ägna oss åt uppgiften att fostra en bättre generation i en tryggare värld” (Lolita, sX – förordet).
Lolita är en obehaglig, men viktig läsupplevelse. Jag tycker att alla borde läsa den, inte för att jag varken säger att du kommer att tycka om den, eller ej, utan för att du ska bilda dig en egen uppfattning; sluta lyssna på andra. Man kan både älska och avsky Lolita. Man kan förundras över Nabokovs språkliga begåvning och samtidigt känna avsmak inför valet av berättelse och berättare. Och det är okej. Det är en roman som väcker motstridiga känslor – och det är just därför den ska läsas och diskuteras. För i slutändan är det vår uppgift som läsare att höra det som aldrig sägs; att lyssna till tystnaden och läsa mellan raderna! Och för mig blir Lolita då en berättelse om Dolores, flickan som överlevde.
Slutsats
Vad kan jag här säga som inte redan sagts?
Lolita är en roman som vägrar lämna mig ifred. Den är vacker och fruktansvärd, poetisk och djupt obehaglig. Med andra ord är det en bok full av motsägelser – och just i dessa motsägelser ligger dess kraft. För det här är inte en berättelse om förbjuden kärlek; det är en berättelse om barns utsatthet och en vuxen mans försök att rättfärdiga det oförlåtliga. Därför är det inte heller en roman jag ”gillar” i traditionell mening, men det är en bok som stannar kvar. Som skaver och kryper in under huden. Men framförallt tvingar den mig att tänka, diskutera och agera!