Långdragen, förutsägbar och överskattad!
När en serie beskrivs som Hungespelen möter Twilight kan man veta att jag måste läsa den. Och så var det med Carissa Broadbents duologi The Nightborn Duet i serien Crowns of Nyaxia. Jag fick hem de första två delarna i serien; The Serpent & the Wings of Night och The Ashes & the Star-Cursed King från B.Wahlström och såg verkligen framemot att läsa. På pappret har dessa böcker allt jag brukar uppskatta i fantasy; vampyrer, dödliga prövningar, maktspel, intriger och förbjudna romanser. Men min läsupplevelse var inte alls så njutningsfull som jag hade hoppats på. Nej, tvärtom, the struggle was real… på riktigt!
The Nightborn Duet: Handlingen i korta drag
I Carissa Broadbents The Nightborn Duet möter vi Oraya. Hon är en mänsklig kvinna som har lyckats överleva i en värld styrd av hänsynslösa vampyrer genom att bli adopterad av deras kung, Vincent.
Berättelsen tar sin början när Oraya bestämmer sig för att delta i Kejari, en legendarisk och dödlig turnering som arrangeras av gudinnan av Nyaxia. Vinsten i turneringen innebär att man får en önskan uppfylld, vilket för Oraya är den enda vägen till trygghet i en miljö där hon egentligen bara ses som ett byte. Under turneringens gång måste hon samarbeta med den mystiske och farlige vampyren Raihn. Deras allians utvecklas snabbt till något djupare. Men allt ställs på ända när första boken slutar med ett svek som förändrar hela maktbalansen i kungariket.
I den andra boken, The Ashes and the Star-Cursed King, försöker Oraya hantera efterdyningarna av turneringens katastrofala slut. Hon befinner sig nu i en politisk mardröm där hon måste ingå ett äktenskap och en bräcklig allians med Raihn för att förhindra ett inbördeskrig. Samtidigt som hon försöker hantera sorgen efter sin far och sitt hat mot Raihn, måste de tillsammans bekämpa yttre fiender som hotar att utlåna deras hem. Allt kulminerar i en kamp om tronen där gamla gudar och yttre krafter möts för att avgöra vampyrsläktets framtid.
Crowns of Nyaxia del 1 och 2: Min läsupplevelse
Jag ville så gärna tycka om den här serien. Jag TRODDE att jag skulle tycka om den här serien. Men om jag ska vara helt ärlig mot er, vilket jag alltid försöker vara här på bloggen, så tilltalade den här serien mig inte alls. När jag börjar läsa första delen är jag naiv att tro att det ska gå vägen. Det är, som sagt, en bok som på pappret har allt jag dras till.
Men ändå satt jag stora delar av läsningen och väntade på att någonting skulle klicka. Visst händer det saker; det är turneringar, intriger och liv som står på spel, men ändå händer absolut ingenting. Oraya är i teorin intressant, men i praktiken kunde jag inte känna mig investerad i henne. Helt ärligt är jag så trött på den hjältetypen hon representerar. Den är så förutsägbar. Det är något tröttsamt med hjältar som följer en så strikt mall att jag som läsare kan förutse varje steg de ska ta. För mig är charmen med fantasy att få möta karaktärer som utmanar mina förväntningar. Men Oraya känns tyvärr bara platt och ointressant. Och jag läser första boken mer av envishet, än av nyfikenhet.
Tyvärr blev The Ashes & the Star-Cursed King en ännu större besvikelse. Jag trodde i min naivitet att bok två skulle ta ut svängarna mer. Bli mörkare, snabbare, mer emotionell och mer nyanserad. Istället är den, om möjligt, ännu långsammare. Handlingen står och stampar på ett och samma ställe, trots att det runt om pågår krig, politiska maktspel och känslomässiga konflikter. Hur fan är det ens möjligt?
Jag blev aldrig berörd, aldrig arg, aldrig riktigt engagerad. Den enda känsla som jag faktiskt känner är lättnad. Lättnad när bok två är utläst och jag kan känna mig färdig med serien. Detta är tyvärr beviset på att kvalitet alltid slår kvantitet. Den här serien lider av ett sådant enormt överskott på ord. Fler ord, gör inte en berättelse bättre om författaren inte vet hur orden ska samspela med varandra för att fånga, beröra och bära läsaren.
Slutsats
När jag summerar den här duologin kan jag tyvärr konstatera att den inte lever upp till den massiva hype som finns på sociala medier. Det här är uppenbarligen en serie som många älskar för dess romantik och mörka estetik. Men om man som jag prioriterar ett rappt tempo och så väl oförutsägbara karaktärer som handlingar faller den platt. Det blir tyvärr ingen rekommendation från mig den här gången. Läsningen känns nämligen mer som en prestation jag behöver bocka av än ett nöje jag ville försvann in i.