Barnsligt naiv, överraskande och personlig!
Bara Vänner är en sådan där bok som jag hade orimligt låga förväntningar på. Efter att ha scrollat förbi otaliga negativa recensioner på Bookstagram var jag helt inställd på att såga den brutalt, kanske till och med hata den. Jag hade i princip redan plockat fram både rödpennan och motorsågen. Men sanningen är mer nyanserad än så.
När jag slår igen Bara Vänner inser jag nämligen att boken bedöms ganska orättvist. För enligt mig skiljer den sig egentligen inte särskilt mycket från andra böcker inom samma genre. Ja, den är platt. Språket är enkelt, dialogerna orealistiska och karaktärerna pratar mer förbi varandra än med varandra. Och ja, kemin mellan karaktärerna når inte hela vägen fram. Men när jag tittar tillbaka på recensioner jag har skrivit om andra populära BookTok-romaces inser jag att kritiken stämmer in på dem också.
Så varför får just den här boken ta emot så mycket kritik? Är det för att den saknar smut? Eller handlar det om att man tycker att författaren, som egentligen är en influenser, inte ska skriva böcker utan hålla på med det hon är bra på? Jag vet inte och jag bryr mig inte nämnvärt. Det jag dock bryr mig om är min egen läsupplevelse. För ibland handlar läsning om något helt annat än litterär perfektion.
Tack Bookmark för att jag fick läsa.
Bara Vänner: Handlingen i korta drag
Blair och Declan har alltid hört ihop. De växer upp sida vid sida i den lilla kuststaden Seabrook, där somrarna känns oändliga och vänskapen mellan dem är lika självklar som havet utanför fönstret. Men under sista året i high school förändras allt genom en impulsiv kyss. Det som börjar som en trevande första kärlek utvecklas snabbt till något intensivt och livsomvälvande. Tills en tragisk olycka slår sönder framliden de trodde att de skulle få tillsammans.
Fyra år senare återvänder Blair till den charmiga lilla kuststaden Seabrook för att stötta sin mamma och ta hand om sin gammelmoster Lottie. När hon söker jobb på ett lokalt kafé upptäcker hon att det drivs av Declan.
Killen hon en gång älskade, men förlorade. Killen hon aldrig riktigt lyckades glömma.
Bara vänner ställer den första kärlekens magi mot framtidens ovisshet. Det är en berättelse om att våga ta sina drömmar på allvar, om sorg och saknad, och om att hitta tillbaka till människorna som betyder allra mest.
Bara Vänner: Min läsupplevelse
För mig handlar Bara Vänner om ett slags magiskt tretal. För det första är det en romance helt utan sex, vilket faktiskt känns oväntat uppfriskande. I en genre där kärlek ofta likställs med lust får vi här istället en lågmäld, försiktig och nästan barnsligt naiv skildring av relationen mellan Blair och Declan.
För det andra finns referensen till Lady Bird. Eftersom jag älskade filmen, tillför referensen en ytterligare dimension till berättelsen eller kanske mer Blair som karaktär. Det gör att jag kommer henne närmare.
Men det som verkligen träffar mig, och som i slutändan lyfter boken för mig, är sorgen. Sorgen efter att förlora någon man älskar. I Blairs fall handlar det om hennes gammelmoster Lottie, och plötsligt tar Pham mig tillbaka till 2021. Året då jag själv förlorade min gammelmoster.
Det finns nämligen få saker som skrämmer mig så mycket som döden. För mig betyder döden slut. Tomhet. Mörker. Ibland önskar jag att jag var troende och kunde finna tröst i tanken på att vi ses igen. Att vi får kramas och gå hand i hand igen. Men jag är inte troende, och kanske är det just därför döden är så svår att hantera.
Min gammelmoster var en av anledningarna till att jag blev lärare. Hon var min mentor och vägledare. En vis stämma och en trygg klippa att hålla i när livet stormade. Hon var både skratt och gråt, en lekkamrat och en vän. Hon var ljuset även när hon bar på mörker och stark även när hon skulle vara svag. Ett värmande ord, en hjälpande hand och en människa som alltid satte andra först. Hon var trygghet och kärlek. Och hon gjorde världen vackrare och mitt liv rikare. Draga moja Dijo, falis mi jako. Volim te.
Så även om Bara Vänner har sina brister är det inte dem jag bär med mig efteråt, utan det är känslorna boken väcker.
Slutsats
Bara vänner här är ingen litterär fullträff. Men det är heller inte den katastrof som många vill utmåla den som. Den ger mig ett rum att minnas, sörja och känna tacksamhet i. Och kanske är det just därför jag inte kan avfärda den helt. För ibland är det inte berättelsen i sig som stannar kvar hos oss, utan känslorna den väcker.