Lärorik, saklig och oförglömlig!
En bok kan vara stillsam på ytan. Berättad utan stora känsloutbrott eller dramatiska omsvep. Men ändå skaka om allt inuti. Kim Jiyoung, född 1982 gör just det. Den smyger sig in, gör ont på de mest oväntade ställen och lämnar mig både lite klokare och lite argare.
Så tack för det, Mius! Och tack till Malin som ville kompisläsa och diskutera den med mig.
Kim Jiyoung, född 1982: Handlingen i korta drag
Kim Jiyoung, född 1982 berättar historien om en till synes helt vanlig kvinna i Sydkorea. Redan från barndomen möter hon outtalade regler och vardagliga orättvisor. Som dotter, syster, student, kollega, hustru och mor förväntas hon ständigt leva upp till sina olika roller, men hon ses sällan som en individ med egna behov och drömmar.
Romanen är en skarp och berörande skildring av könsroller, vardaglig sexism och de samhällsstrukturer som formar människors liv. Det är en berättelse om tyst motstånd, om normaliserat förtyck och om kraften som uppstår när sanningen till sist sägs högt.
Kim Jiyoung, född 1982: Min läsupplevelse
Oj, den här boken drabbade mig på ett sätt som jag inte riktigt var beredd på. Jag skulle kunna nöja mig med att, kort och gott, säga att jag tyckte väldigt mycket om den. Men det vore inte en rättvis beskrivning av min läsupplevelse av den här lilla men tunga boken.
Kim Jijoung, född 1982: En mer exakt beskrivning av min läsupplevelse
Under läsningen växlade jag mellan sorg och ren ilska. Jag ville både läsa ut den i ett svep, och samtidigt dra ut på läsningen. Läsa, pausa och diskutera. Låta allting sjunka in. Kim Jiyoung, född 1982 skapade en storm inom mig som inte riktigt gick att tämja. Boken lekte först med mina känslor och fick dem sedan att koka. Och någonstans på vägen skakade den om allt i mig.
Vi får, som sagt, följa Kim JiYoung, en till synes vanlig kvinna. Men hennes historia speglar miljoner andras. Hon är vilken kvinna som helst, och just därför är hennes öde så drabbande. Det är som att hela världen förväntar sig att Kim Jiyoung ska vara en bra dotter, en bra fru och en bra mamma. Men ingen ställer den mest grundläggande frågan: Vad vill hon själv vara?
Det som verkligen skaver och gör läsningen så intensiv är att Cho Nam-joo blandar fiktion med faktiska statistiska uppgifter och fotnoter om lagstiftning och löneskillnader i Sydkorea. Det gör att jag inte kan värja mig. Det här blir inte bara en sorglig historia, utan också en dokumentation av ett systematiskt förtryck.
Och kanske är det just därför boken stannar kvar i mitt hjärta. För trots att boken utspelar sig i Sydkorea är mycket i den skrämmande bekant. Förväntningarna på hur en kvinna ska vara. Pressen på att vara en perfekt dotter, en perfekt arbetstagare, en perfekt fru och sedan också, självklart, en perfekt mor.
Boken fick mig att tänka på alla kvinnor före och alla kvinnor efter mig. På kvinnorna i min närhet. På mina elever. Mina vänner. På min mamma, mormor och gammelmormor. Och det fick mig att sörja. Sörja att samhället lär oss att följa normer, traditioner och förväntningar. Men kanske mest av allt sörja att vi kvinnor också pressar andra kvinnor.
Slutsats
Kim Jiyoung, född 1982 är en bok jag tror att jag kommer att bära med mig så länge jag lever. Det är en tankeväckande och känslomässigt omtumlande berättelse som verkligen får läsaren att stanna upp och reflektera. Jag skulle rekommendera den. Tillsammans med Malin har jag redan bestämt att den ska köpas in till läsprojektet i skolan när den kommer i pocket. För det här en bok som alla mina lever behöver läsa. Så Mius se till att släppa den i pocket.