Barnsligt naiv, överraskande och personlig!
Bara Vänner är en sådan där bok som jag hade orimligt låga förväntningar på. Efter att ha scrollat förbi otaliga negativa recensioner på Bookstagram var jag helt inställd på att såga den brutalt, kanske till och med hata den. Jag hade i princip redan plockat fram både rödpennan och motorsågen. Men sanningen är mer nyanserad än så.
När jag slår igen Bara Vänner inser jag nämligen att boken bedöms ganska orättvist. För enligt mig skiljer den sig egentligen inte särskilt mycket från andra böcker inom samma genre. Ja, den är platt. Språket är enkelt, dialogerna orealistiska och karaktärerna pratar mer förbi varandra än med varandra. Och ja, kemin mellan karaktärerna når inte hela vägen fram. Men när jag tittar tillbaka på recensioner jag har skrivit om andra populära BookTok-romaces inser jag att kritiken stämmer in på dem också.
Så varför får just den här boken ta emot så mycket kritik? Är det för att den saknar smut? Eller handlar det om att man tycker att författaren, som egentligen är en influenser, inte ska skriva böcker utan hålla på med det hon är bra på? Jag vet inte och jag bryr mig inte nämnvärt. Det jag dock bryr mig om är min egen läsupplevelse. För ibland handlar läsning om något helt annat än litterär perfektion.
Tack Bookmark för att jag fick läsa.
