Allt jag inte kan säga – Emilie Pine

Hänsynslös och känslomässigt kall!

Förra hösten hade jag en kollega som kom in på mitt kontor och kvittrade att hon hade läst Emilie Pines roman Allt jag inte kan säga och att det var en roman som alla borde läsa. Jag skrev upp titeln på en rosa post-it. Länge funderade jag på att köpa den, men först på bokrean i år blev den min.  Sedan dess har den suttit lite som på en piedestal i bokhyllan. När jag i somras fick frågan vilka av mina tbr-böcker som jag trodde skulle få 5 stjärnor, var jag helt övertygad om att den här boken var en av dem.  

Allt jag inte kan säga: Handlinen i korta drag

I den här debuten skriver Pine om olika händelser som har format hennes liv. Det är allt från att vara barn till en alkoholiserad förälder, tabun kring den kvinnliga kroppen och den kvinnliga smärtan, till ofrivilligt sex, våld mot det egna jaget och den ofrivilliga barnlösheten. Ramverket för romanen utspelar sig i nutiden med den döende fadern. Inuti ramen väver Pine in sex fristående essäer där vi får lära känna människan bakom Emilie Pine, utan att faktiskt känna.  

Allt jag inte kan säga: Min läsupplevelse

I Allt jag inte kan säga skriver Pine likt en iskall robot om det mest smärtsamma hon har gått igenom i sitt liv. Det är förkrossande och gripande händelser som gestaltas på ett nästan hänsynslöst sätt. Pine bryr sig inte om sina egna känslor, än mindre om någon annans. Språket i detta verk påminner om alla de avhandlingar som jag har läst under min utbildning. Det fångar inte mig. Det rinner av mig.  Jag vill så gärna älska och hylla detta. Jag vill så gärna gråta ut den smärta som Pine borde ha känt och jag vill beröras. Men likt författaren själv, blir jag en robot när jag läser och tar mig an romanen.

Vissa essäer berör mig. Som den första om hennes barndom med en alkoholiserad, självcentrerad och opålitlig förälder. Likaså den som handlar om tabun kring den kvinnliga kroppen och mensen, där jag kommer på mig själv att nicka instämmande. Varför tycker jag att mensblod är äckligt, när det under en så lång tid av mitt liv är en del av mig? Men resten klarar jag mig utan.

Slutsats

Allt jag inte kan säga är en annorlunda roman. Den är kort men tar sin lilla tid att läsa eftersom den behandlar svåra ämnen. Språket är avskalat och nästintill känslolöst. Jag rekommenderar den till den nyfikne. Antingen älskar du den eller hatar du den. Läser du den inte, får du aldrig veta!

1 svar på ”Allt jag inte kan säga – Emilie Pine”

Lämna en kommentar

7 + tolv =