Välskriven, fin men vemodig!
Hittills har jag bara läst Rebecca Yarros storslagna berättelser som kombinerar romance med drakar. Och där har min läsupplevelse varit blandad. Så när jag slår upp Allt vi aldrig avslutade blir jag både häpen och glad. Tack Forum och Lovereads för att jag fick läsa.
Allt vi aldrig avslutade: Handlingen i korta drag
I Allt vi aldrig avslutade kastar Yarros läsaren mellan dåtid och nutid i en berättelse som handlar om krig, kärlek, sorg, arv och möjligheten att börja om. I centrum står Georgia Stanton, som återvänder till sin gammelmormors hus efter ett kraschat äktenskap, redo att börja om. Men hennes planer på ett stillsamt liv vänds snart upp och ner.
In kliver den populäre romanförfattaren Noah Harrison, utsänd från förlaget att färdigställa Scarlett Stantons oavslutade roman; en kärlekshistoria från andra världskriget, fylld av passion och tragedi. Noah är charmig, arrogant och van att få sin vilja igenom. Men mötet mellan honom och Georgia blir inte direkt hjärtligt och det säger kanske allt att Georgia avskyr honom direkt. Hon är skeptisk till både hans charm och hans intentioner, medan han inte direkt är öppen för kritik.
Men som i alla kärleksromaner vet vi att det under ytan gömmer sig något annat. Och långsamt, genom arbetet med Scarletts livsverk, tvingas de både samarbeta och konfrontera sina känslor till varandra och andra runt omkring dem. Men Georgia är säker på en sak: kärlek varar inte för evigt, och inte alla berättelser får ett lyckligt slut. Kan Noah få henne att tro på kärleken igen?
Allt vi aldrig avslutade: Min läsupplevelse
Som jag skrev i innan växlar berättelsen perspektiv mellan Scarletts och Jamesons förälskelse i 1940-talets krigstid, och Georgia och Noahs trevande närmanden i nutid. Boken bygger på två parallella berättelser som båda känns levande, starka och verkliga och att växla mellan dåtid och nutid är ett smart drag. Yarros ger boken på så sätt både djup och dynamik.
Samtidigt som jag mest blev berörd av berättelsen om Scarlett, finns där något som skaver. I de här delarna är språket mer poetiskt och sårbart, dramatiken känns verklig och karaktärerna griper tag i mig som läser. Jag kan verkligen känna med Scarlett som längtar, hoppas och gång på gång får göra val som kostar. Men jag läste Kristin Hannahs Näktergalen precis innan den här och då rördes jag till tårar av den krigsskildringen som Hannah gestaltade. Därför kan jag inte låta bli att jämföra de båda romanerna och då blir krigsskildringen här bitvis ytlig och platt. Detta stör mig något trots att jag vet att det inte är rättvist av mig att jämföra dem.
Och när det kommer till Georgias och Noahs berättelse, känns den något förutsägbar. Noah är en klassisk romance-kliché: snygg, självsäker, framgångsrik, men med ett känsligt inre som vaknar när han möter den rätta. Deras berättelse är absolut charmigt och kemin mellan dem är tydlig, men jag hade velat ha mer komplexitet och mer trovärdighet.
Trots detta är Allt vi aldrig avslutade en bok som lämnar avtryck. Slutet gör att jag förstår varför det är så många som älskar den. Fan till och med jag började omvärdera min läsupplevelse i slutet och höjde betyget från en trea till en stark fyra. Yarros skriver med ett hjärta som både är brutet och bultande och jag tycker om det. Jag är villig att överge drakarna för att ge mig hän åt Yarros mer realistiska romaner. Och det är någonting jag aldrig trodde att jag skulle skriva.
Slutsats
Allt vi aldrig avslutade är en bok för dig som vill känna mycket. Den är perfekt för fans av Jojo Moyes och Nicholas Sparks. Det är en välskriven och fin berättelse om kärlek. Den är romantisk, vemodig och helt enkelt svår att lägga ifrån sig.