Mörk, hemlighetsfull och invecklande!
Det finns böcker som ständigt dyker upp i mitt flöde. Böcker som älskas eller hatas av läsare. Böcker som läsare älskar att hata eller hatar att älska. En av dem där vattendelarna är Atlas – De utvalda (The Atlas Six) av Olivie Blake. Hade det inte varit för att Bokfabriken släppte översättningen av den, vet jag inte om jag hade läst den. Men nu när den finns på svenska, tänkte jag att jag lika gärna kunde ge den en chans. Tack Bokfabriken för att ni gav mig den chansen! Jag känner mig som en av de utvalda!
Atlas – De utvalda: Handlingen i korta drag
Var tionde år väljer den mystiske Atlas Blakely ut sex av världens mest begåvade unga magiker för göra dem till medlemmar i det Alexandrinska Samfundet; ett hemligt sällskap som består världens främsta magiker. Samfundets viktigaste uppgift är att skydda och bevara hemlig och farlig kunskap som historiens största civilisationer har lämnat efter sig.
I Atlas – De utvalda får vi följa de sex som Atlas har valt: Libby, Nico, Tristan, Reina, Parisa och Callum. Vi får följa de utvalda under ett år. Året då både de och deras förmågor ska testas och prövas, innan de blir fullvärdiga medlemmar i Samfundet. Men de är ganska duktiga på att testa varandra också och även om de är i detta tillsammans, är de även varandras konkurrenter. I slutet av året kommer nämligen bara fem av dem att överleva och bli belönade med makt, rikedomar och prestige. En av dem kommer alltså att dö. De sex inser snart att de måste döda någon av de andra, om de själva inte ska falla offer.
Sensmoralen i den här historien är:
Akta dig för den som möter dig utan vapen. Är det inte du som är måltavlan, så kan du vara säker på att det är du som är vapnet.
Olivie Blake, Atlas – De utvalda, 2022;10
Atlas – De utvalda: Min läsupplevelse
När jag slår igen Atlas – De utvalda är jag tagen. Hänförd. Den tanke som slår mig när jag slår igen boken är att det måste vara årets, hittills, bästa bok (tilläggas ska att jag hittills bara har läst två). Ivrigt sätter jag mig ner för att skriva en recension. Samla mina tankar. Men ju längre bort från boken jag kommer desto mer osäker blir jag. Jag blir överköljd av minnen. Minnen av mig som drar mig för att läsa. Minnen av mig som kämpar mig igenom bokens inledande delar. Kanske var inte det här en femma ändå?! Vart den här recensionen är på väg, vet jag alltså inte i skrivande stund.
Som sagt har jag svårt att komma in i den. Jag får inget flyt i läsningen och känner att jag antingen får läsa om samma stycke flera gånger eller skumma igenom de oändliga och täta beskrivningarna för att kunna komma vidare. När boken går framåt står jag kvar och när jag försöker gå framåt drar boken mig tillbaka. Jag får ingen rytm och hamnar i otakt. Inte heller lyckas jag klicka med karaktärerna.
Men ungefär halvvägs in snärjer Blake in mig i något. En illustration? Eller en animation? Och då har jag svårt att släppa boken. Jag slukas in i tankar, illustrationer och känslor. Förflyttas mellan olika dimensioner. Jag hittar mina favoriter i Libby, Nico och Tristan. Callum vill jag slå, medan jag vill hålla mig borta från Reina och Parisa. Mot slutet är jag är en resenär och jag vill veta mer. Jag måste få veta mer. Men Blake håller mig på halster och när jag slår igen boken inser jag att jag måste läsa uppföljaren för att stilla min hunger.
Slutsats
Atlas – De utvalda är en bok som delar läsarna i två läger. Antingen älskar du den eller hatar du den. Jag tillhör nog ändå det första lägret, men det kunde lika gärna gått åt andra hållet. Jag tror dock att den ska läsas på engelska för bättre flyt och läsupplevelse, men läser du den på svenska vill jag bara säga att du inte ska ge upp. Det blir bättre och när den är slut kommer du bara sukta efter fortsättningen!
Thank you!