Stundtals fängslande och spännande, men väldigt ojämn!
När Sarah J. Maas släppte House of Earth and Blood 2020 markerade det starten på en helt ny serie. En som skulle skilja sig från hennes tidigare succéer Throne of Glass och A Court of Thorns and Roses. Resultatet blev Crescent City-trilogin — en urban fantasy där magi, teknologi och olika övernaturliga väsen samexisterar.
Efter att ha läst Sarah J Maas serie A court of... var jag föga imponerad. Men när Gondol översatte Crescent City-serien till svenska ville jag ge Maas en andra chans. Crescent City – trilogin består av de tre delarna: House of Earth and Blood, House of Sky and Breath samt House of Flame and Shadow. Och böckerna verkar vara älskade av alla som läser dem, men vad tycker jag om dem?
Om det är någon som har missat dessa böcker, kommer här en liten beskrivning av samtliga. Kan finnas spoilers – om det nu går att spoila något så omskrivet?!
Crescent City-trilogin: Handlingen i korta drag
Crescent City-trilogin utspelar sig i Lunathion (Crescent City) där människor lever tillsammans med magiska väsen som änglar, vargar, alver, häxor, vattenvarelser och skiftare. Staden är uppdelad i olika Hus, där de olika raserna tillhör olika fraktioner och där gamla anor lever sida vid sida med modern teknik.
Seriens huvudperson är Bryce Quinlan, en bekymmerslös halvmänniska och halvalv. Hennes liv är fyllt av fester, vänner och ytliga förbindelser. Jobba hårt hela dagen och festa hårt hela natten är hennes motto – tills en demon mördar hennes närmaste vänner och lämnar henne berövad, sårad och ensam.
Två år senare blir hon, med ännu oläkta sår, tvungen att samarbeta med Hunt Athalar, en fallen ängel med ett blodigt förflutet, för att lösa en serie brutala mord som skakar Crescent City. Det som börjar som ett mordmysterium utvecklas snabbt till en berättelse om politiska maktspel, urgamla profetior och förtryck. Det som börjar som ett mordmysterium utvecklas snabbt till en sprakande kemi mellan Bryce och Hunt.
När Bryce och Hunt gräver djupt i Crescent Citys undre värld, kastas de in i en kamp om liv oh död. En kamp som får dem att ifrågasätta allt de trodde att de visste. En kamp mellan rebeller och Asterier; de hotfulla härskarna. Bryce, Hunt och deras vänner blir indragna i rebellernas planer, och valet de står inför är tydligt: Förbli tyst inför andras lidande eller kämpa för det rätta.
Varje bok introducerar nya karaktärer, platser och intriger samtidigt som vi får fördjupa oss i de redan bekanta karaktärernas relationer och inre demoner. I seriens tredje och hittills sista del får vi, som läst A court of-serien möta några av karaktärerna där när Bryce förstår att det finns flera världar att färdas mellan.
Crescent City-trilogin: Min läsupplevelse
Som jag skrev inledningsvis ville jag ge Maas en andra chans när hennes Crescent City-trilogi skulle översättas till svenska, trots att jag inte var imponerad av första mötet med hennes böcker. Och nu, tre böcker; närmare bestämt 2532 sidor, senare känner jag mest ”Meh”. Visst, Maas har fantasi. Och böckerna har något som ändå får mig att kämpa mig igenom alla dessa sidor. Jag gillar Hunt, Lehabah, Syrinx och vissa andra karaktärer som jag inte ska avslöja (risk för spoiler). Dessutom älskar jag att Maas blandar in karaktärer från A court of – serien som en trevlig överraskning i sista boken. Det såg jag inte komma, men jag älskade det! Och visst, stundtals sitter jag som på nålar och stundtals gråter jag.
Men är det tillräckligt för att jag ska ansluta mig till den oändliga hyllningskören?! Nä, problemen med serien överskuggar tyvärr det som är bra. Och jag kan inte låta bli att jämföra den med Lauren Roberts Powerless-serie. Det är inte rättvist jag vet, men det Roberts gör bra är att hon håller nere allt det oviktiga och låter istället känslor samt karaktärers utveckling stå i fokus. Hos Maas är allt annat än känslor och karaktärers utveckling i fokus. Till och med stringtrosor… to be continued!
Problem 1
Mitt största problem med serien är Bryce. Jag tål henne inte. Hon är enformig, överdrivet tvär, barnslig och så sjukt osympatisk. Bryce är den starkaste, den sexigaste, den vackraste, den smartaste och den farligaste. Det är helt orimligt och därför blir hon varken trovärdig eller relaterbar. Hon är som Daenerys Targaryen och då reser jag ragg. Klickar inte med sådana karaktärer överhuvudtaget. Och att Maas konstant fokuserar på hennes stringtrosor gör inte saken bättre. Tvärtom vill jag dunka huvudet i boken, eller boken i huvudet, alla de femtioeleva gångerna hennes stringtrosor stjäl föreställningen. Vi fattar… du har upptäckt stringtrosan…
Problem 2
Mitt andra problem är att det är alldeles för många karaktärer i böckerna. Och att alla dessa karaktärer har minst tre olika namn. Hunt kan på en och samma sida kallas Hunt Athalar, bara Hunt eller Athalar, Athie, Umbra Mortis, ängeln och Alfaarsel. Jag förstår att variation är bra men när man behöver ett excel-ark för att hålla koll på alla, då har det gått långt. I likhet med uppsjön av karaktärer lider böckerna av att handlingen sväller okontrollerat. Det börjar som ett mordmysterium, men växer till att omfatta gamla profetior, rebeller, gudar, galaktiska hot och parallella världar.
Problem 3
Mitt sista problem är, föga förvånande, sexet. Sexet och alla tankar på sex, i tid och otid. Ena stunden slåss de för sina liv och i nästa kommer en flirtig kommentar om någons lårmuskler eller en tanke om hur de längtar efter att slicka varandras kroppar. Va? Tydligen är folk i Maas världar kåtare än karaktärerna i en high school-film från 2002. Men när varenda konversation ska innehålla en kommentar om någons kropp, doft eller hur de ska k*ulla vettet ur varandra efteråt – då tappar det både charm och trovärdighet. Och det dödar stämningen. Less is more, Maas. Less is more.
Slutsats
Crescent City-trilogien är en stundtals spännande och stundtals utdragen serie. Men Sarah J. Maas har skapat en värld som är förtrollande, med en intressant historia, en mängd olika väsen och karaktärer som är fängslande och ibland något irriterande. Det finns något i böckerna som får mig att vilja läsa men jag tycker att böckerna är något ojämna. Det är också lite trist att Maas inte vågar döda folk. Det gör serien inte trovärdig. Ja, jag vet att det är en fantasy och att de ska vara overkliga, men det är just därför jag behöver trovärdighet när det är möjligt.
Jag tror ändå att du som gillar fantasy, äventyr och romantik kan komma att älska den här serien, men jag behöver kanske inte vara den som rekommenderar den till dig. Ska vi säga så?!