Det osynliga barnet – Tove Jansson

Älskvärd, rakt på sak och tidlös!

Det osynliga barnet är den sjunde boken i serien om Mumindalen. I den samlas nio korta berättelser från den fantastiska dalen.

Det osynliga barnet: Handlingen i korta drag

De nio berättelserna från Mumindalen handlar om: Snusmumrikens vårvisa och möte med Ti-ti-oo,  Homsans hemska äventyr och möte med lilla My,  Filifjonkan som trodde på katastrofer,  Den sista draken i världen, inte större än en tändsticksask,  Hemulen som älskade tystnad och byggde ett nöjesfält,  Det osynliga barnet som blev synligt igen, Hatifnattarnas hemlighet,  Den lilla plysch-hunden Cedric med topasögonen och Mumintrollens jul under granen i snön.  De nio korta berättelserna behandlar svåra känslor som avund, sorg, ensamhet, utanförskap, ångest och osynlighet.

Det osynliga barnet: Min läsupplevelse

Jag skäms när jag skriver detta, men jag har aldrig tidigare läst något av Tove Jansson. Kanske var det meningen att min första bok av henne skulle vara just den här. I Det osynliga barnet är nämligen alla de mest älskade karaktärerna från Mumindalen är representerade. Förutom det innehåller den även fantastiska illustrationer.

I grund och botten är detta en barnbok, men den är helt klart mörkare och mer rakt på sak, än andra barnböcker. Då boken skildrar svåra känslor som vi alla känner är den tidlös och kan läsas av alla i alla åldrar. Precis som andra novellsamlingar är den lite ojämn och det finns berättelser som tilltalar mig mer. Det betyder inte nödvändigtvis att jag tycker att de andra är sämre. Bara att jag kan relatera till vissa mer än andra på grund av igenkännande känslor. Jag har känt utanförskap, ensamhet, stress, ångest, oro, osynlighet och rädsla.

Mina klara favoritberättelser är: 
Vårvisan: I den kan mötet mellan Snusmumriken och Ti-ti-oo vara en metafor för Tove Janssons möte med berömmelsen. Men också vårt behov av att bli sedda av dem som vi ser upp till och beundrar.  

Filifjonkan som trodde på katastrofer: I den skildrar Jansson på ett kärleksfullt sätt hur det är att leva med oro och ångest. Men även vilken befrielse det är när det hemska faktiskt inträffar.  

Det osynliga barnet: I den möter vi Ninni som på grund av psykisk misshandel har tappat sina konturer och blivit osynlig. Det är först när Muminfamiljen visar henne kärlek och tillåter henne att vara ett barn som hon läker ihop och blir synlig.  

Granen: I den skildrar Jansson julstressen på ett satiriskt sätt. Det kan ses i scenen när Mumintrollet väcker sin mamma med orden ”Mamma vakna, någonting hemskt har hänt. De kallar det jul.”  

Slutsats

Jag rekommenderar alla att läsa den här boken, då den är lärorik och tänkvärd. Den är inkluderande i en exkluderande värld och väldigt, väldigt mysig. Tänk om fler var mer som Muminpappa och Muminmamma, vilken fantastisk värld vi hade levt i.  

Jag länkar till svenska yle där ni kan lyssna på självaste Tove Jansson när hon läser berättelserna. Njut.  https://svenska.yle.fi/artikel/2014/08/28/tove-jansson-laser-ur-det-osynliga-barnet 

1 svar på ”Det osynliga barnet – Tove Jansson”

Lämna en kommentar

8 + två =