Realistisk, igenkännande men frustrerande!
Jag gick in i Galentine’s Day av Rebecca Anderson med hjärtat öppet och förväntningarna höga. Titeln lovade mig ett modernt kärleksbrev till de där banden som känns större än livet självt. Jag såg framför mig skratt, tårar, kramar och löften som aldrig bryts. Och visst finns här värme, nostalgi och igenkänning. Men också något mer… något som tyvärr inte riktigt gick hem hos mig.
Tack Harper Love för att jag fick läsa.
Galentine’s Day: Handlingen i korta drag
I Galentine’s Day följer vi Alicia, Marnie och Hanna. 13 februari 2013 är de arton år och firar för första gången Galentine’s Day. Då lovar de varandra att ses varje år på denna dag för att fira sin vänskap. Ett löfte som ska överleva universitetsåren, fester, förälskelser, uppbrott, graviditeter, kriser och svek. Tretton år passerar. Liv växer fram. Och liv rasar samman. Men är deras vänskap stark nog för att bära dem igenom allt detta?
Det här är en berättelse om att växa upp tillsammans och långsamt glida ifrån varandra. En berättelse om vänskap som inte är enkel, inte självklar och framför allt inte alltid vacker.
Galentine’s Day: Min läsupplevelse
Det var otroligt befriande att läsa en bok om vänskap istället för älskande par. Och när jag började läsa boken tänkte jag på mina vänskapsband. Vad vi har gjort och gått igenom. Och vad det är som gör att vi fortfarande håller hårt i varandra. Därför trodde jag att boken skulle kännas mer. Att den skulle beröra den där starkaste av alla kärlekar, kärleken mellan vänner. Systrar. Men, tyvärr tycker jag inte att den lyckas. När jag har avslutat boken tycker jag att den är… okej. Varken dålig, eller fantastisk. Bara okej. Lagom liksom.
Det fanns helt klart delar i boken jag kände igen mig i och som kändes realistiska. Men det finns också delar som gör mig frustrerad. Jag hade väntat mig vänskap som brinner. Vänskap som trotsar allt och som står sig stark i ur och skur. Istället får jag svartsjuka. Rivalitet. Småaktighet. Bitterhet. Jag vet att vänskap kan vara stökig och att den kan göra ont. Men här blev de negativa känslorna så många att jag tappade tron på deras relation. Och jag störde mig på alla tre. Ja, mest satt jag och undrade varför de fortsatte att hålla fast vid någonting som verkade göra dem mer illa än gott. För helt ärligt, verkade de mer avsky varandra.
Så, när jag slog igen boken var jag kluven. Jag uppskattade ärligheten och jag kände stundtals igen mig. Jag gillade också att Anderson inte målade en vänskap i rosa skimmar. Men jag saknade hjärtat. Jag saknade den där pulsen som får mig att tro på vänskapen. Helt ärligt hade jag önskat att de insåg att de inte hade så mycket gemensamt och gick skilda vägar.
Slutsats
Jag ångrar absolut inte att jag läste Galentine’s Day, men det är tyvärr inte en bok jag kommer att bära med mig särskilt länge. Den påminde mig om hur komplicerad vänskap kan vara, men jag önskar att den också hade visat varför den, trots det, är värd att kämpa för. Kommer jag läsa annat av Anderson? Ja, troligtvis… för jag liksom tjejerna i boken, ger andra chanser.