Storslagen, ambitiös men ojämn!
Efter att ha läst och älskat Skuggan av en kung kände jag mig tvungen att läsa fortsättningen; Vargarnas välde. Tack Lilla piratförlaget för att jag fick läsa.
Vargarnas välde: Handlingen i korta drag
Vargarnas välde är uppföljaren till Skuggan av en kung, och den avslutande delen i en duologi som utspelar sig i ett universum där allt kretsar kring den magiska Grishaordern. Här får vi återvända till Ravka, återse våra vänner Nikolaj, Zoya och Nina men också möta både gamla och nya fiender.
Ravkas unge kung Nikolaj har ett monster inom sig, som han gör allt för att dölja. Vid sin sida har han sin general, den lika mäktiga som vackra Zoya, med en drakes mod och styrka inom sig.
Tillsammans försöker de undvika ett krig, men det är en utmaning lika omöjlig som deras kärlek. I det kalla Fjerda, vid hovet Isfästningen, lever Nina under falsk täckmantel och tar sig steg för steg närmare tronen och makten.
Trots Nikolajs charm och list är kriget snart ett faktum. Vargarna från norr slår sina käftar om Ravka – men de vet inte vilka monster som väntar dem.
Vargarnas välde: Min läsupplevelse
Jag ska vara ärlig med er, jag var nervös för att påbörja Vargarnas välde och kanske var det därför det dröjde så länge innan jag läste den. Efter att ha läst Skuggan av en kung (som jag gillade mycket) var mina förväntningar på uppföljaren höga, kanske för höga.
Jag tycker att Leigh Bardugo har ett starkt berättarspråk. Hon kan måla upp miljöer och skapa en tät atmosfär som drar in mig i hennes värld. För mig är det viktigt att författare inte bara berättar en historia, utan också får mig att känna platsen som historian utspelar sig på. Jag vill vara där och uppleva kriget på nära håll; det får jag! Och jag får umgås med Nikolai och Zoya i Ravka, samt Nina och Hanne i Fjerda, Jag är glad att jag får återse mina vänner igen. Dessutom unnar jag Nina all lycka med hennes nya kärleksintresse; för det är den mest genuina relationen i hela boken.
Samtidigt känner jag att Vargarnas välde inte riktigt håller hela vägen. Handlingen är rörig och splittrad. Tempot är ojämnt, och för det mesta fastnar berättelsen i politiska intriger och detaljer. Det gjorde att jag tappade engagemanget. Trots att världen är välskapad kände jag unte att jag fick uppleva den till fullo. Jag ville ha mer action, mer av den mörka magin och mer av den charm jag vet att Bardugo besitter. Jag ville ha fler scener med Nikolaj och Zoya. Dessutom saknade jag lite av den där gnistan som gjorde den första boken så speciell. Och även om slutet kom med spännande twister och oväntade vändningar räckte det inte för att lyfta boken för mig.
Slutsats
Vargarnas välde är en bok med både brister och förtjänster. Det är absolut en läsvärd bok för alla fantasyälskare där ute, men den lider lite av uppföljar-syndromet och når inte riktigt sitt fulla potential.