Jenny – Jonas Gardell

Hjärtslitande, upprepande och viktig!

Jag minns när jag för första gången bekantade mig med Juha och Jenny. Det var en sommardag 2002. Jag slukades in i deras värld och kunde inte slita mig. Trots att handlingen utspelade sig under 1970-talet kändes det som det var min verklighet den skildrade. Min utsatthet. Sedan dess har vi hängt. Som en treenighet. Därför är det inte så konstigt att jag med jämna mellanrum tittar till dem. Nu föll lotten på Jenny.

Jenny: Handlingen i korta drag

I den här romanen är det, som titeln antyder, Jenny som står i centrum. Jenny från En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré. Juhas vän, men bara när han ville det. Den mobbade och utstötta ”mjällbruden”. Hon som ingen såg och ingen kände. Den som ständigt var hatad och som alltid drog det kortaste strået. Hon som inga riktiga vänner hade och som knappt ville andas mer. Den som aldrig fick vara med. Den olyckliga varelsen i svarta kläder och uppskurna armar. Hon som blev lämnad kvar när Juha lämnade Sävbyholm för att aldrig återvända.

25 år har gått sedan dess och den förbannade barndomen. Juha är inte längre den utstötte utan är sedan länge en erkänd komiker. Jenny å andra sidan är som hon alltid varit och nu har hon skickat ett brev till Juha där hon berättar om det hemska som hände henne på skolavslutningen i nian. Festen som Juha inte var med på. Den enda festen som Jenny någonsin hade blivit bjuden till och den festen där hatet mot henne kulminerade. På grund av brevet känner sig Juha tvungen att återvända till Sävbyholm för att dels ta itu med sitt förflutna, dels söka upprättelse för det som hände Jenny. I Sävbyholm är ingenting som förut, men allting är som det alltid har varit.

Ännu en gång tar Gardell med oss till Juha, Jenny, Charlotte, Cilla, Stefan, Roy och Erik med flinet. Då det har gått 25 år har de alla åldrats, men inte förändrats. Rollerna, som de hade när de var ungdomar, finns ännu kvar. Du är med. Du är inte med. Här får vi i parallellhandlingar dels följa övergreppet som Jenny utsätts för och de händelser som leder fram till det, dels Juhas försök att ställa sina gamla skolkamrater mot väggen och få dem att känna skuld.

Jenny: Min läsupplevelse

Hur år det med striden, syster?
Dukar du under i kampen, broder?
Låt mig veta. Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med? Hur ska du någonsin kunna straffa dig själv tillräckligt?
Svälter du dig själv?
Skär du dig?
Skär sönder dina armar, skär sönder ditt ansikte?
Dämpas ångesten med mer smärta, dämpas ångesten med fler tabletter, dämpas ångesten med mer sprit?
/…/
Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med?
Hur ska du någonsin bli ren?
Hur ska någon någonsin kunna älska en sån som dig?

Jonas Gardell, Jenny, 2006;7-8

Så här är det. Jag hade läst den här romanen två gånger innan jag tog mig an den en tredje gång. Det är ingen hemlighet att jag älskar det mesta som Jonas Gardell skriver, men även solen har sina fläckar… Jag älskade tyvärr inte den hör lika mycket den tredje gången som som de tidigare två gångerna. Eller kanske snarare så här. Jag älskade, eller älskar Jenny som karaktär, men kanske inte som bok.

Jenny som karaktär är för mig ett rivsår. Ett varande. Pulserande och smärtande rivsår. Hon är mina mörka perioder och mina värsta minnen. Det gör fysiskt ont att läsa om Jenny och det känns som att Gardell sliter mitt hjärta ur kroppen på mig och klämmer åt. Hårt. Genom henne återupplever jag min utanförskap, ensamhet, utsatthet och mobbning igen. Vid flera gånger knäcks jag. Bryter ihop. Det hon blir utsatt för är hemskt, vidrigt, sorgligt och hjärtknipande. Mitt hjärta brister för henne, då jag själv har varit Jenny men jag har också känt många som Jenny.

Men som roman är Jenny lite av en upprepning. Ett försök att leva på framgången av de tidigare två böckerna. Ett sätt att hålla sig relevant. Som roman luras vi att tro att det är Jenny som är i fokus. Men det är snarare Juhas uppgörelse med sina plågoandar och sitt dåliga samvete som romanen till största del handlar om. Jenny är som alltid en parentes. En bisak. En sak att utnyttja och dra nytta av. Jag hade önskat att följa romanen ur Jennys faktiska perspektiv. Där hon hade fått chansen att blomma ut. Men trots detta tycker jag att det är en oerhört viktig bok. Det är en bok för alla Jennys där ute. Den säger: Du är inte ensam. Det finns andra som du och de är på din sida.

Slutsats

Två tomater gick på en väg.
Så kom en bil och körde över den ena tomaten.
Då sa den andra tomaten: Kom Ketchup, så går vi!

Jonas Gardell, Jenny, 2006:5

Jenny är en tung bok om utanförskap, men det är också en uppmaning om att resa sig. Hur mosad du än är, res dig upp! Jag vet att det är svårt, men det är val värt att ta! Även om jag inte var lika förälskad den tredje gången jag läste Jenny, tycker jag ändå att alla borde läsa den.

Lämna en kommentar

20 − nio =