Sockersöt, rar men otroligt platt!
I somras fick jag hem ett recensionsexemplar av A.T Qureshis roman Kafé Baby Dragon. Tack Harper Collins för det. Jag föll för omslaget och plockade upp den precis innan vi skulle åka på semester. Min tanke var att jag skulle sluka den och slippa ha med mig en påbörjad bok på resan. Men det blev inte som jag hade tänkt och boken fick ändå följa med. Här kommer mina tankar om den, de kan vara lite grumliga av alla Pina Coladas…
Kafé Baby Dragon: Handlingen i korta drag
Huvudpersonen i Kafé Baby Dragon är Saphira. När hennes mormor dör, ärver hon sin mormors dröm; ett kafé för drakungar – små eldsprutande, flaxande, flygande och busiga krabater och deras ägare. Men det visar sig att små drakar är svårare att ha att göra med än hon trott, och att ersätta alla brända möbler kostar Saphira mer pengar än hon får in genom att sälja drakrostat kaffe. Hennes dröm håller bokstavligen på att gå upp i rök.
Som tur är kliver den lokale trädgårdsmästaren Aiden in med sin bångstyrige drake och erbjuder Saphira en lösning: han betalar henne kontant för att hon ska träna och uppfostra hans olydiga drake. En deal som kan få kaféet att stå på fötter ett tag till, alltså en deal som inte går att säga nej till.
Kafé Baby Dragon: Min läsupplevelse
Jag vet inte varför, men jag hade ganska höga förväntningar när jag började läsa Kafé Baby Dragon. Idéen är ju egentligen helt oemotståndlig: småstadsmys, ett litet kafé där baby-drakar springer runt, välter stolar och bränner ner saker, kaffe som skummar över, och blickar som stannar en halv sekund för länge. Och på sina håll är det också charmigt, eller bara rart liksom. När jag läser om drakarna som beskrivs så gulligt kommer jag på mig själv med att fnissa högt. Tänk dig en hyperaktiv kattunge som råkar sätta eld på möbler när den blir rädd; den nivån är det. Ja, jag gillar det, på samma sätt som jag gillar att titta på gulliga katt- och hundvideos.
Men, och här kommer ett gigantiskt men; Baby Dragon Kafé är väldigt, väldigt… ytlig och platt. Språket är enkelt, nästan för enkelt och dialogerna känns ibland som de hör hemma i en ungdomsserie på Netflix. Allt är så rart och förutsägbart. Jag vet liksom från första sidan hur det kommer att sluta, och vägen dit saknar egentligen verkliga konflikter. Problem blir aldrig riktigt farliga och löses innan man hinner känna av dem. Sådant gör mig frustrerad. Vad är då meningen med att skriva en bok?! Och varför läser jag den? Nä, jag saknar känslan av att någonting står på spel.
Och sedan har jag också problem med världsbygget. Världen Qureshi skapar är som vår egen värld, fast med drakar. Men magin blir aldrig riktigt förklarad. Varifrån kommer drakarna? Hur kommer det sig att vissa familjer har drakar? Vad finns det för regler? Ja, frågorna är många men svaren få… och hur mycket jag än älskar drakarna, så känns det mer som att jag läser om valpar eller kattungar, snarare än om majestätiska bestar. Och det förtar magin.
Slutsats
Kafé Baby Dragon är en feelgood i sin mest sockrade form. Så ja, den var gullig men lämnade inget bestående intryck på mig. Tyvärr.