Rik, vacker men stundtals lite för utsvävande!
Mitt sjätte och sista val av de nominerade böckerna i kategorin Årets Svenska Fackbok blev Bruno Liljefors – en biografi av Fredrik Sjöberg. Det är en av två böcker jag hade hört talas om innan själva nomineringen och därav var mina förväntningar väldigt höga på den.
Bruno Liljefors: Handlingen i korta drag
Bruno Liljefors ville bli bäst. Och det blev han. Efter genombrott i Paris, Berlin och Stockholm räknades han till världens främsta djurmålare och en av tre stora målare i Sverige. Än idag reser turister till Zorngården och Sundborn för att gå i hans fotspår och försöka förstå den blick som fångade naturens rörelse som ingen annan.
Men bakom framgången fanns en rastlös nomad. Liljefors levde i ständig rörelse, alltid redo att bryta upp, att söka något nytt. Hans liv rymde både triumfer och katastrofer, förmögenheter och fattigdom, tragedier och kärlek. De 13 barn han fick med systrarna Olofsson skänkte honom visserligen sällskap, men sällan stillhet.
I Fredrik Sjöbergs biografi Bruno Liljefors träder konstnären fram som en ovanligt levande människa. Sjöberg har följt spåren i arkiv på bibliotek, familjens brevsamlingar och bortglömda anteckningar. Han tecknar här fram ett porträtt av en man som med öga för detaljer och kärlek till naturen målade sig till en förmögenhet som han snabbt slösade bort. Boken är rikt illustrerad med både välbekanta bilder och sådana som sällan setts.
Bruno Liljefors: Min läsupplevelse
När jag började läsa Fredrik Sjöbergs bok Bruno Liljefors, tänkte jag att det skulle bli min favorit. Jag uppskattade Sjöbergs språk och stil. Han skriver med ett poetiskt men samtidigt något humoristisk driv att jag stundtals glömmer bort att jag läser sakprosa. Han stannar upp i små detaljer och i de ögonblicken glömmer jag både tid och rum. Och de fantastiska målningarna i boken ger mig en plats att fly till. Sjöberg skriver med en slags exakthet, en berättarglädje som gör även det mest torra arkivmaterialet levande. Jag tycker om hur jag med hjälp av Sjöberg får närma mig Liljefors och lära känna honom. Hans rastlöshet, kompromisslöshet, talang och självdestruktivitet.
Jag lär känna både konstnären och människan. Sjöberg visar inte bara hur Liljefors målade, utan varför, eller snarare ur vilken slags rastlöshet han målade. Han förflyttade sig ständig, både geografisk och mentalt. Nya motiv, nya försök att förstå naturens rörelse, att fånga något som inte kan fångas. Sjöberg lyckas skriva fram den där rörelsen, den där känslan av att aldrig riktigt höra hemma någonstans. Jag tycker om det.Jag njuter av det.
Samtidigt tappas jag bort i de långa utvikningarna. Det är familjedrama, jakt, konsthistoria, Parisår, ekonomiska bekymmer, sjukdom; ja allt på en gång. Jag tappar tråden och tappar bort mig själv någonstans i mitten av boken. Och då slår det mig att den inte blir min favorit trots allt. Men Sjöberg finner mig i slutet och tar min hand. Tillsammans tar vi oss igenom slutet med samma härliga känsla som vi hade i början. Jag ler och är nöjd.
Slutsats
Bruno Liljefors är en läsvärd bok. Det är en humoristisk och poetisk skildring av en av Sveriges största konstnärer. Jag förstår helt klart varför den blev nominerad och jag tror helt klart att den kan vinna. Men mitt hjärta tillhör tyvärr en annan bok. Däremot kan jag säga att jag vill läsa mer av Fredrik Sjöberg.