Platt, kaotisk och frustrerande!
Jag gick in i Magiskt Kaos med där naiva optimismen jag ibland får när en bok marknadsförs som ”småstadsmagi, humor och romance”. Jag hoppades på något i stil med Gilmore Girls möter Förhäxad, och får ett kärleksbarn, men det tog ungefär tre kapitel innan jag började känna mig lurad… och jag ska försöka att förklara varför.
Tack Harper Love för att jag fick läsa.
Magiskt kaos: Handlingen i korta drag
Magiskt kaos handlar om Scarlett som efter många år återvänder till sin barndomsstad Oak Haven. Det vilar tydligen en förbannelse över familjens värdshus och Scarlett måste hjälpa sin mamma och sina systrar att häva den. Men när hon återvänder till den lilla staden är ingenting sig likt.
Magin som tidigare vilat över staden tycks vara borta och allt är bara grått och vardagligt. Nu är det upp till Scarlett att återskapa magin. Samtidigt konfronteras hon av sin mamma, som anklagar Scarlett för att ha orsakat pappans död. Och som om det inte vore nog, springer hon på sin ungdomskärlek Nate…
Magiskt kaos: Min läsupplevelse
Jag förväntade mig magi, känslor, konflikter och sympatiska karaktärer att heja på, istället får jag kaos, idiotiska dialoger och en huvudperson som går runt och har existensiell kris i pastell.
Alltså på riktigt… Vafan är det här? En bok för tolvåringar? I somras läste jag Den sista bokvandraren av Anna James, en bok för 9-12-åringar och jag överdriver inte ens när jag säger att det var samma kaos och känslomässiga utveckling där som det är i Magiskt kaos. Och det vore helt okej om Magisk Kaos hade marknadsförts som en barnbok, men det gör den inte och det är det största problemet. Jag känner mig inte bara lurad utan också förvirrad. Grimoire staplar ena tomma klyschan efter den andra. Såväl karaktärernas resonemang som dialoger blir så tomma och overkliga, att jag börjar fundera på om författaren har träffat folk överhuvudtaget. Det är väl för fan ingen vuxen som varken tänker eller pratar så här. PUNKT.
Sedan har vi Nate. Den förlorade ungdomsförälskelsen. Det som kunde ha blivit och det som ska bli. För ja, det är en sådan bok. Han är säkert tänkt att framstå som trygg, lojal och charmig, men i mina ögon är han ungefär lika nyanserad som en kartongbit med ordet ”kärleksintresse” skrivet på framsidan. Suck. Och den här jäkla katt-och-råtta-leken mellan honom och Scarlett är inte charmig, den är frustrerande. Och irriterande.
Slutsats
Magiskt Kaos kunde ha blivit så bra. Men det blev bara smärtsamt. Jag förstår att det finns folk som tycker att det är en lättsam och charmig bok. Men jag är tyvärr inte en av dem.