Djup, vacker och skrämmande!
Jag kan än idag minnas första gången jag kom i kontakt med Jessica Schiefauer. Trots att det var genom en ungdomsbok var jag imponerad över hennes sätt att skriva och fånga känslor. Jag tyckte att När hundarna kommer var extra stark då jag minns mordet på John Hron väldigt tydligt. Men sedan skulle det dröja ganska många år innan jag fick kontakt med henne igen. Denna gång genom Tänkarens testamente som jag fick av Romanus och Selling.
Tänkarens testamente: Handlingen i korta drag
Tänkarens testamente utspelar sig i en tid där världen står och väger mellan tro och vetenskap. Vi följer en namnlös huvudperson, kallad Tänkaren, vars livsresa vi får följa från barndomen och framåt. Han är en sökare och besatt av att förstå och tämja tillvaron genom ren logik. Han drivs av övertygelsen att allting; även människan, kan förstås som en mekanisk konstruktion som går att styra och förbättra.
Tänkaren reser genom 1600-talts Europa på jakt efter kunskap. Han vill lura döden och Gud, men i sin jakt på det rationella och mätbara händer det ofattbara; han blir far. Relationen till henne och mötet med andra människor tvingar honom att omvärdera vad det faktiskt innebär att vara människa.
Tänkarens testamente: Min läsupplevelse
Trots att mitt första möte med Jessica Schiefauer var gott, var jag inte beredd på det som Tänkarens testamente skulle göra med mig.
Det är någonting med hennes språk. Någonting lågmält och samtidigt skoningslöst. Hon skriver inte bara fram känslor; hon placerar dem i bröstet på mig. Filosofi och vetenskapshistoria som i någon annans händer hade kunnat bli torr och distanserad, pulserar här av liv. Plötsligt befinner jag mig i 1600-talets Europa. Jag går på kullerstensgator med doften av bläck, damm och svett i mina näsborrar. Jag vandrar sida vid sida med Tänkaren, andas samma luft som han och låter mig dras med i hans hunger efter kunskap.
Och jag slits. För jag vet inte vad jag känner för honom.
Å ena sidan fascineras jag djupt. Hans intellekt är skarpt. Hans tankar rör sig snabbare än andras och han är hela tiden ett steg före. Han är kompromisslös i sin jakt på sanning. Vetgirig. Oböjlig. Å andra sidan gör han mig sorgsen. Frustrerad. Och ibland nästan arg. För vad hjälper all världens insikt när man inte förstår sig på hjärtat? Vad hjälper kontroll när man inte kan hålla kvar det enda som verkligen betyder något? Och det är just där, i sprickan mellan genialitet och ensamhet, som han blir så plågsamt mänsklig. Det är då jag vill sträcka ut hand och hålla om honom. Skydda honom. Och i nästa stund vill jag skaka om honom. Skrika.
Schiefauer har här skapat en människa som är ett geni i sina tankar, men en främling inför sina egna känslor. En person som kryper under huden på mig och stannar där. När jag slog igen boken kände jag mig omskakad. Nästan yr. Tagen. Som om jag hade vaknat ur en lång och intensiv dröm. Och ännu sitter känslorna av den kvar i mig. Svåra att glömma.
Slutsats
Tänkarens testamente är en lågmäld, vacker och djup bok som förenar förnuft och känsla, på ett sätt som stannar kvar. Det är just slitningen mellan dessa två, mellan kunskap och kärlek som gör boken läsvärd. Den får mig liksom att inte bara förstå mer, utan känna mer. Och det är en kombination som är svår att värja sig mot.