VI – Jevgenij Zamjatin

Oengagerad, dystopisk och ihålig!

Våren 2021 introducerade jag en dystopisk bokcirkel för mina elever i det litteraturhistoriska arbetsområdet i svenska 2. I bokcirkeln ingick följande böcker: 1984– George Orwell, Kallocain – Karin Boye, Tjänarinnans berättelse – Margret Atwood samt Never let me go – Kazoo Ishiguro. Bokmums tipsade mig då om Jevgenij Zamjatins roman Vi; den första moderna dystopiska romanen, som ett komplement. Det skulle dock dröja mer än ett år innan jag tog mig an den… var det värt väntan?

VI: Handlingen i korta drag

Vi utspelar sig i en avlägsen framtid i en totalövervakad stat innanför glas; Den Enda Staten. Här är medborgarnas alla rörelser synliga och strikt övervakade av Beskyddarna. Det är en profetisk satir över Stalins Sovjet. Jevgenij Zamjatin beskriver här ett totalitärt samhälle där kollektivet, ’VI’, och lydnaden gentemot samhällets ledare, Välgöraren, är det enda som betyder något. Allt i samhället är noggrant uträknat och medborgarnas behov; sömn, motion, mat, sex, arbete samt vila sker enligt schema, reglerat enligt Lagtavlan. Det finns inte utrymme för tveksamhet och kaos.

Vår huvudperson, eller ska jag säga nummer, är D-503. D-503 är konstruktör av den nya rymdfarkosten INTEGRAL och en perfekt medborgare. Men när D-503 möter den mystiska I-330 förändras allt. Han blir besatt av henne och den här besattheten inte bara rubbar, utan hotar hela hans existens.

VI: Min läsupplevelse

Jag skulle kunna skriva; läs George Orwells 1984 istället och det skulle bli min kortaste recension hittills. Men jag vill ändå ge en utvecklad tanke till påståendet.

Jag har hittills, i tre år läst George Orwells 1984 med mina elver och gillat den. Den har gett uppslag till många intressanta diskussioner. När jag läste på baksidan av Vi att George Orwell har inspirerats av Jevgenij Zamjatin blev jag glad. Mina förväntningar på den här romanen sköt i höjden och så fort jag började läsa den insåg jag att det inte fanns några tveksamheter kring likheterna mellan Vi och 1984. Vissa skulle nog kalla Orwell tjuv, men enligt mig lånade Orwell de få sakerna som var bra i den här romanen och gjorde dem ännu bättre i 1984.

Zamjatins dystopiska värld har alla de rätta ingredienserna, men utförandet var så oengagerat att jag snabbt tappade intresset för vad som skulle hända härnäst. Jag kände mig konstant korkad och det gillade jag inte heller. Om det var språket, eller den ihåliga berättelsen som gjorde det, eller kanske en kombination av båda, vet jag inte, men jag fick inget flyt och fick läsa om ganska många sidor i hopp om att hänga med bättre, tyvärr var det fruktlöst. Den här romanen var överallt och ingenstans och den tråkade halvt ihjäl mig. Hade den varit någon sida längre, eller hade inte jag varit mitt mest avslappnade jag när jag läste den, hade jag med största sannolikhet gett upp den.

Slutsats

Det enda som är bra med den här romanen är att den inspirerade George Orwell till att skriva 1984. Vill du läsa en dystopi om ett totalitärt samhälle och en manlig karaktär med en vidrig kvinnosyn rekommenderar jag dig att skippa Vi och istället läsa 1984.

Lämna en kommentar

1 + 19 =