Invecklande, förvirrande och handlingslös!
I nästan ett års tid hade jag gått och väntat på uppföljaren till Atlas – de utvalda och när Bokfabriken var snälla och skickade ett exemplar av Atlas Paradoxen till mig att läsa, var jag nog den lyckligaste på jorden. Äntligen…
Atlas Paradoxen: Handlingen i korta drag
Atlas – Paradoxen är den andra delen i Olivie Blakes serie om Atlas. I den första boken, Atlas – De utvalda, fick vi veta att den mystiske Atlas Blakely var tionde år väljer ut sex av världens mest begåvade unga magiker för att göra dem till medlemmar i det Alexandrinska Samfundet; ett hemligt sällskap som består världens främsta magiker. Samfundets viktigaste uppgift är att skydda och bevara hemlig och farlig kunskap som historiens största civilisationer har lämnat efter sig. I bokens efterträdare, Atlas – Paradoxen, får vi följa de sex utvalda som precis har avslutat sitt första år.
Fem av dem har blivit medlemmar av Samfundet, medan en har blivit bortförd. Eller kanske är död. Genom sina försök att hitta den sjätte medlemmen, lyckas de unga magikerna avslöja Samfundet för vad det egentligen är: ett hemligt sällskap med planer på att stöpa om världen helt och hållet och ta ifrån oss allt vi håller kärt. Nu inser de att det krävs kunskap för att överleva och för att få kunskap måste de samarbeta. Nu, när slutet, för allt liv så som vi känner det, är nära måste de fatta några livsavgörande val.
I den nya boken utlovar Olivie Blake än mer av det som fängslat ungdomar och unga vuxna världen över: mer åtrå, svek, bedrägeri, förräderi, kaos och dödlig magi.
Atlas Paradoxen: Min läsupplevelse
När jag tog mig an första boken i serien var jag lite splittrad. Men jag landade till slut i att jag tyckte om boken och såg fram emot den andra delen. Min splittring låg i att jag tyckte att boken var svår att komma in i. HA, vad lite jag visste om vad som väntade mig i Atlas Paradoxen.
I tre veckor kämpade jag med de första 50 sidorna i boken. Jag fick inget flyt i läsningen och kände att jag antingen fick läsa om samma stycke flera gånger eller skumma igenom de oändliga och täta beskrivningarna för att kunna komma vidare. När boken gick framåt stod jag kvar och när jag försökte gå framåt drog boken mig tillbaka. Jag fick ingen rytm och hamnade i otakt. Det blev så illa att jag gav upp. Men två veckor senare tog jag mig an den igen. Den här gången på engelska och nu lyckades jag kämpa mig igenom den. Men det var snårigt, blodigt och stundtals kändes det som att hoppet höll på att lämna mig.
Men jag kom fram. Och i mål kände jag mig besviken och ruvad på de stora känslorna. I första bokens slut lämnades vi hungrande efter den andra delen. Men när andra delen kommer händer… absolut ingenting. I den här boken utlovar Olivie Blake än mer åtrå, svek, bedrägeri, förräderi, kaos och dödlig magi, men jag kände absolut ingenting. Jag kom på mig själv mestadels med att tänka på vilken bok jag skulle läsa efter den, snarare än att tänka på handlingen.
Den här boken känns mest som lugnet före stormen och laddar oss för bok tre. Men det är en jävligt lång bok för att vara en uppladdning. Nä hörni, jag känner mig inte alls sugen på att läsa trean… Och jag vet inte om Blake är mästerlig med sitt språk men att jag är för dum för att se hennes storhet, eller är det bara så dåligt att folk tror att det är bra?!
Slutsats
Atlas– serien är en serie som delar läsarna i två läger. Antingen älskar du den eller hatar du den. Efter första boken, var jag team Älska-Atlas. Men efter bok två känner jag att jag mer tillhör det andra lägret. Jag är färdig med serien innan seriens sista del ens kommit ut… Men du kanske gillar den. Dock tror jag att det är en fördel att läsa den på engelska.