Drabbande, lärorik och förbluffande!
För fyra år sedan läste jag Allt jag fått lära mig av Tara Westover och jag minns att jag tyckte att det var en av de starkaste självbiografierna jag hade läst, någonsin. Men inte visste jag att jag tre år senare skulle läsa en värdig motståndare i Safiya Sinclairs självbiografi Det här är Babylon. Tack Bazar för att jag fick läsa den
Det här är Babylon: Handlingen i korta drag
Den här självbiografin handlar om Safiya Sinclairs uppväxt i en rastafarifamilj i Montego Bay, Jamaica. Hennes far är inte bara en hängiven rasta, utan också en dominerande och ibland våldsam patriark. Han ser västvärlden som en korrupt makt och en symbol för förtryck. Därför gör han allt för att skydda familjen från dess inflytande. Det innebär strikt uppfostran, där särskilt döttrarna hålls i strama tyglar. De får inte sminka sig eller bära smycken. Deras kläder ska täcka armar, ben och hår och de får inte umgås med vänner eller ens tala fritt. Deras uppgift är att vara tysta, lydiga och moraliskt rena.
Men Safiya är inte villig att förbli tyst. Mitt i faderns förtryck finner Safiya en fristad i litteraturen. Och det är det boken handlar om för mig. Det här är Babylon är berättelsen om en kvinna som bryter med sin fars patriarkala åsikter och repressiva kontroll. Men det är lika mycket en berättelser om en kvinna som hittar sin röst som både kvinna och poet.
Det här är Babylon: Min läsupplevelse
Jag vet redan nu att oavsett vad jag skriver här kommer det aldrig att bli tillräckligt. Safiyas Sinclairs historia förtjänar mer än mina ord. Det är framförallt en historia som egentligen inte kan beskrivas. Den måste upplevas och därför vill jag redan här säga; läs den är du snäll. Så om du slutar läsa min recension här, får du i alla fall med dig det!
Jag vill skriva att det här var en vacker skildring av en ung kvinnas frigörelse, men det känns fel att säga när det finns så många delar i boken som var så otroligt vidriga och hemska att läsa om. Sinclair förskonar oss inte från de fula detaljerna om hur det är att växa upp med en våldsam och religiöst fanatisk far. Men samtidigt är Det här är Babylon, just det; vacker, välskriven och poetisk. Att Sinclair i grunden är poet, är någonting som man som läsare märker. Hennes språk är precist och rytmiskt. Och det är kombinationen av det vackra språket och de fula detaljerna i uppväxten, som gör läsningen av boken så drabbande.
Att bli fri från sin far innebär inte bara att Sinclair lämnar honom, utan också förlorar delar av sig själv. Det kräver mod och djärvhet. Och det har hon i massor. Och även om boken handlar om religiösa och kulturella förtryck, är Sinclair aldrig hatisk. Hon förkastar inte sin kultur eller tro, men hon vänder sig emot den version av rastafari som hennes far praktiserar och jag förstår henne till fullo. Den här boken lever med mig än och jag vill bara säga: tack Safiya Sinclair för att du delar dig själv med oss.
Slutsats
Det här är Babylon är en berättelse om överlevnad och motstånd. Men det är också en hyllning till litteraturen, musiken och till de kvinnor; mödrar, systrar, lärarinnor, poeter som har vågat stå upp och höja sina röster trots att världen velat tysta dem. Och om du missade min uppmaning tidigare så säger jag bara; Läs den!