Mörk, kvävande men något kort!
I Serafs Månskensbox för 2025 kom fyra böcker inom genrerna skräck, urban fantasy, romantasy och dystopi. Stina Rundmarks efterlängtade kortroman Dödsmärkt var en av böckerna och vi kan väl säga att jag började läsa den så fort jag fick boxen. Det som är häftigt med Stinas böcker är att de är totala motsatser till henne som person. Har man träffat Stina vet man att hon är världens mysigaste och varmaste person, men hennes romaner är så mörka och kalla. Dödsmärkt är inget undantag.
Dödsmärkt: Handlingen i korta drag
I Stina Rundqvists nya romantasy-roman, Dödsmärkt, kastas vi in i spänningens centrum direkt. När Alina dör på väg hem från sin studentfest borde berättelsen ta slut. Men det är då den börjar. I gränslandet mellan liv och död möter hon en mystisk gestalt – en skuggvarelse med mörk huva, och med ögon som ser rakt igenom henne. Denna varelse erbjuder henne möjligheten att återvända till livet. Att få en andra chans. Men bara om hon blir hans – ett väsen i hans tjänst.
När Alina vaknar i sin egen säng, chockad men levande, tror hon att allting var en dröm. En hallucination. Men snart börjar underliga saker hända och den skugglika varelsen dyker upp igen, med löften om kraft, blod, sanning och hämnd. Nu måste Alina bestämma sig – hur långt är hon beredd att gå?
Dödsmärkt: Min läsupplevelse
Efter att ha läst Stina Rundqvists Näcken, börjar jag känna igen hennes stil. Den är driven, lättläst och bildrik. Hennes böcker präglas av mörka krafter och starka kvinnor i förvandling. Så jag visste redan från start att Dödsmärkt inte skulle vara något undantag. Den skulle inte nöja sig med att smyga sig på, utan den skulle kasta sig över mig. Vilket den verkligen gör. Jag sugs direkt in i berättelsen och dess upplägg. I det där kittlande mörkret som Rundqvist verkar ha gjort som sitt signum.
Boken är mörk, ibland nästan gotisk. Det finns en tät, nästan kvävande atmosfär i boken och jag älskar det. Trots att jag läser den en varm och solig julidag, är det som att all värme och ljus försvinner under tiden jag läser Dödsmärkt och det gör Stina till en otroligt skicklig författare!
Bokens hjältinna; Alina är en ganska grå huvudperson. Hon är vilsen, arg, förvirrad, sviken, impulsiv och ganska destruktiv. Ibland också osympatisk, men det gör henne också mänsklig. Jag tycker om att följa hennes inre kamp och gillar den rastlöshet som finns inom henne. Men på grund av sina få sidor, -det är en kortroman, går det ibland lite för fort. Jag hade gärna stannat upp mer i Alinas känslor, samvetskval och relationer. Vissa nyckelscener – rusade mest förbi och det gör att jag inte känner så mycket när jag slutligen slår igen romanen.
Slutsats
Så, kort och gott; Dödsmärkt är inte perfekt, men den drar in läsaren i berättelsen och omsluter den med ett mörker. Det är en roman som väcker känslor under tiden jag läser den, men när jag slår igen den känner jag tyvärr inte så mycket. Hur vågar Stina teasa mig så?! Jag är fortfarande hungrig efter mer!