Hunger – Ylva Eggehorn

Naken, belysande och träffande!

Jag har dels min gammelmormor, dels diktsamlingen Hunger att tacka för min kärlek för visor, dikter och låttexter. Min gammelmormor lärde mig recitera många visor. Hon lärde mig att smaka på orden. Känna på dem men också känna med dem. Det var tack vare henne som jag år 2000 tjatade till mig Ylva Eggehorns diktsamling; Hunger. Diktsamlingen har varit med mig i 22 år och den har varit min terapi i svåra stunder. I den har jag funnit mina favoritdikter och favoritpoeter men även uppskattning för Kents texter.

Jag vill ha din ryggrad här
Fäst den i mig
Jag är alltid tryggast när
du är en liten bit ifrån
en rörelse i ögonvrån…

Kent, Kräm (så nära får ingen gå), 1996

Hunger: Handlingen i korta drag

I diktsamlingen Hunger har poeten Ylva Eggehorn samlat dikter som har berört henne och med dem hoppas hon beröra de som läser dikterna. Dikterna är valda för framförallt unga människor men kan läsas hela livet. Eggehorn har delat upp sin diktsamling i olika faser. I den första fasen handlar dikterna om om att vara på väg någonstans. I ständig rörelse. Upp, ner, fram, bak, hit och dit. I andra fasen handlar dikterna om liv, död och sedan lite kärlek. I den tredje och sista fasen handlar dikterna om naturen, men här gestaltas också samhället som vi lever i. Känslorna som dikterna förmedlar är härliga, stora, bittra, kaxiga och ibland osäkra, men en sak är de aldrig; lagom.

Dikterna i Hunger skvallrar inte. De hör på och de berättar. De berättar om hur det är att leva när man är ung och nuet känns längre, brantare och oändligt. Hur det är att leva när man känner ett hunger efter liv. I diktsamlingen återfinns texter av bland andra: Eeva Kilpi, Bob Hund, Sapfo, Kent, Edith Södergran, Karin Boye och Lisa Ekdahl. Men vad har de då gemensamt med varandra och med ungdomen? Jo, de hungrar också efter liv.

Hunger: Min läsupplevelse

Jag läste Hunger första gången för 22 år sedan. Sedan dess har jag läst den många gånger. Både som enskilda dikter och som en helhet. När jag läser den här diktsamlingen idag ler jag åt 13-åriga Amila, eftersom hon har lämnat spår efter sig. Där finns markeringar vid dikterna som 13-åriga Amila tyckte om. Jag ryser. För i dikterna som mitt unga jag har markerat finns så väl ilskan, som glädjen. Uppgivelsen som hoppet. Osäkerheten som kaxigheten. För mitt 35-åriga blir det här en promenad i minnenas allé men det blir också en spegel av mitt innersta jag.

Som jag skrev ovan, berättar dikter om hur det är att leva och att vi inte är ensamma i våra tankar och känslor. Men de får även våra dolda sidor att synas. De får våra hemligheter att avslöja sin dolda skrift. Det fina är att det ibland räcker med en enda rad för att mörkret inom oss ska belysas och ljuset inom oss ska tändas. Dikterna i Hunger är nakna, vackra, belysande, träffande och helande.

Slutsats

I Hunger finns något för alla. Det spelar ingen roll om dikterna skrevs för tvåtusen år sedan eller alldeles nyss, av en man, kvinna, både och eller ingenting av det. Det finns alltid någon rad som lämnar spår hos läsaren oavsett om du är gammal eller ung. Dikterna jag älskade som 13-åring håller än, men idag hittar jag även annat som mitt 13-åriga jag hade rynkat pannan åt och det är väl fantastisk. Eggehorn ville beröra och det gör hon sannerligen!