Obehaglig, het och fullkomligt oförutsägbar!
Har du någonsin läst en bok där du känt att du måste duscha efteråt? Inte för att boken är dålig, utan för att atmosfären är så klibbig, kvävande och laddad att den liksom fastnar på huden? Så kände jag när jag slog igen Yael van der Woudens debutroman I minnens hus. Jag ska nu försöka att samla mina tankar om den.
Tack Bazar för att jag fick läsa.
I minnenas hus: Handlingen i korta drag
Berättelsen utspelar sig i Nederländerna, 15 år efter andra världskrigets slut. Vi möter Isabel, en kvinna som lever ett extremt inrutat och ensamt liv i sin familjs stora hus på landsbygden. Hon vaktar sina rutiner och sina ägodelar med en nästan manisk hängivenhet.
Allt ställs dock på ända när hennes bror Louis dyker upp med sin nya flickvän, den livliga och raka Eva. Louis ber Isabel att låta Eva bo i huset under tiden han är iväg. Isabel, som avskyr förändring och oväntade besök, ser Eva som en inkräktare. Och när saker börjar försvinna i huset, utvecklas den fientliga spänningen mellan de båda kvinnorna till något helt annat.
I minnenas hus: Min läsupplevelse
Alltså, jag vet inte om jag ska börja med att hylla den här boken eller bara sitta tyst i ett hörn och försöka processa allt jag precis läst. I boken möter jag Isabel. Hon är kanske, mest troligt, en av de mest frustrerande men samtidigt fascinerande karaktärerna jag någonsin har stött på. Hon bor ensam i sin mammas stora, ekande hus och lever ett liv som är så inrutat och stelt att det nästan känns klaustrofobiskt att läsa om.
Och jag ska vara helt ärlig med att säga att jag i början var kluven. Tempot i boken var väldigt långsamt och Isabel är så kylig och besatt av sina ägodelar att jag drog mig för att läsa vidare. Första halvan av boken tog mig en evighet att läsa och jag trodde kanske att jag skulle få ge upp den.
Men herregud, när Isabels bror Louis dyker upp med sin flickvän Eva, förändras precis allt. Eva är Isabels motsats; rörig, högljudd och hon tar plats på ett sätt som gör Isabel galen av irritation. Och här händer någonting magiskt. Författaren bygger här upp en stämning som är så laddad av både hat och åtrå att det nästan gnistrar om sidorna. När föremål börjar försvinna i huset skiftar boken karaktär och det blir så otroligt intensivt. Och ja, boken är ganska vågad och rå när det kommer till vissa scener, men det förstärker bara känslan av allt håller på att explodera för Isabel. Det är rått, osnyggt och det är långt ifrån en gullig romans man kan komma.
Det som verkligen fick mig att tappa hakan var dock när historien skiftar fokus i del 3. Utan att spoila för mycket tar boken upp ett så otroligt tungt och viktigt tema här. Och plötsligt blir de där försvunna föremålen i huset så mycket viktigare än vad jag först trott. Det är den här mixen av det djupt personliga begäret och det stora, kollektiva traumat som gör boken så briljant.
Slutsats
I minnenas hus är inte en bok för alla. Det är en bok som kräver din tid och ditt tålamod. Och även om jag stundtals kämpade med Isabels kyla och den långsamma uppbyggnaden, är den emotionella urladdningen i slutet värd varenda långsam sida i början. Det är en debut som känns och jag kommer att bära med mig den här berättelsen i såväl tanke som hjärta under lång tid framöver.