Ganska platt, frustrerande men småcharmig!
Jag har alltid älskat sagor. Och jag tänker inte sluta läsa dem bara för att jag är vuxen. Turligt nog för mig finns det författare som skriver sagor för vuxna. Stephanie Garber är en av dem. Hon har redan vunnit många hjärtan med Caraval-duologin, så förväntningarna på Once Upon a Broken Heart var skyhöga. Jag ville ha magi, romantik, mörker, krossade hjärtan och glitter. Och ja, jag fick en del av det… men jag fick också en huvudkaraktär som gjorde mig smått galen!
Tack Fenix för att jag fick läsa och på grund av den enorma cliffhangern i slutet måste jag nu fortsätta serien.
Once upon a broken heart: Handlingen i korta drag
I Once Upon a Broken Heart följer vi Evangeline Fox som alltid har trott på kärlek och lyckliga slut. När hennes stora kärlek Luc plötsligt förlovar sig med hennes styvsyster Marisol, gör Evangeline den enda rimliga; hon vänder sig till den ökände Jacks, en ödegud, för att stoppa det stundande bröllopet. För vad kan gå fel när man ber en notoriskt opålitlig Hjärter Prins om hjälp?
Spoiler: allt!
Visserligen lyckas Evangeline stoppa bröllopet, men inte på det sätt som hon hoppades. Alla närvarande förvandlas nämligen till sten, och för att rädda dem tvingas Evangeline offra sig själv.
Once upon a broken heart: Min läsupplevelse
Jag vet inte riktigt varför jag alltid faller för de där vackra, magiska omslagen, men här står jag igen och jag käner mig något lurad. Jag gick in i Once Upon a Broken Heart med höga förväntningar. Sedan jag startade min bookstagram har denna serie titt som tätt dykt upp i mitt flöde. Och ja, premissen är lockande: Evangeline Fox, som är fast besluten att tro på sagors lyckliga slut, sluter en pakt med ödesguden Jacks för att stoppa ett bröllop. Tre kyssar i pant, magi som biter tillbaka och ett norr där allting glittrar men ingenting är tryggt. Det låter som en historia skräddarsydd för mig. Så varför klickar jag inte med boken?
För när jag slår igen boken efteråt känner jag mest ”jahopp, var det inte mer?!”. Jag älskar miljöbeskrivningarna i denna bok och platserna som beskrivs. De är drömlika, magiska, lite gotiska och där kan allt hända. Det uppskattade jag verkligen. Garber kan verkligen skapa en värld där jag vill vara och återvända till. Men känslomässigt fastnar jag tyvärr aldrig.
Vår hjältinna Evangeline är verkligen en hjältinna på pappret. Hon är snäll, hoppfull och tror på kärleken med stort K. Men, hon är så naiv att jag blir gråhårig av oro för henne. Det är något med karaktär som, gång på gång, vandrar rakt in i problem, som gör mig snarare trött än engagerad. Till slut kan jag ingenting annat än att himla med ögonen och sucka högt… Och tyvärr, känner jag inte att de andra karaktärerna kompenserar för platthet heller. De var liksom bara där… uppenbarligen vackra att titta på, men inte så mycket mer.
Slutsats
Så vad är det jag säger? Jo, jag älskar alltså idén, konceptet med förbannelser och krossade hjärtan men jag önskar samtidigt att karaktärerna i allmänhet och vår kära hjältinna i synnerhet, hade mer djup. Men jag hoppas att jag får den karaktärsutvecklingen i del två och tre av serien. För tja, trots att den bara var ett ”meh”, kan jag inte låta bli att fortsätta serien.