Ojämn, överambitiös men lite fascinerande!
I augusti 2023 skickade bästa Modernista ett recensionsexemplar av Leigh Bardugos roman Skärseld till mig. Vad jag inte förstod var att det var andra delen i en serie. Så det vara bara att införskaffa första delen; Det nionde sällskapet och läsa dem i ordning. Då böckerna är sammanlänkade kommer jag att skriva en gemensam recension av böckerna i serien som jag kallar Alex Stern 1 och 2. Jag kan ju säga att min första kontakt med Leigh Bardugo genom Skuggan av en kung, var mycket bättre än den här…
Alex Stern-serien: Handlingen i korta drag
Det nionde sällskapet introducerar oss för Galaxy ”Alex” Stern. En 20-årig överlevare av ett brutalt massmord. Hon erbjuds en plats på Yale och rekryteras till Lethe; det mystiska nionde sällskapet vars uppgift är att övervaka de övriga åtta hemliga sällskapen och deras farliga mörka magi. Alex, med förmågan att se döda, dras snabbt in i maktspel och intriger.
I uppföljaren Skärseld fortsätter berättelsen direkt där den slutande i första boken. Alex måste rädda sin mentor och vän, Darlington, från helvetet, trots att hon uttryckligen har förbjudits från att försöka. Men när professorer börjar dö, i till synes olyckliga olyckor, inser Alex att kampens verkliga skugga gömmer sig inom Yales mörka väggar och att hon måste konfrontera sina egna demoner för att överleva.
Alex Stern-serien: Min läsupplevelse
När jag tänker på Alex Stern-serien av Leigh Bardugo är det som att öppna dörren till ett fuktigt, mörkt, dammigt arkivrum på ett gammalt universitet; där det viskas om förbjudna ritualer, döda språk och svek som legat begravda i generationer. Serien består hittills av två böcker; Det nionde sällskapet och Skärseld, och är väl tänkt att bli minst en trilogi. Jag har läst båda böckerna och kommer att ta avsked av serien nu. Trots att jag har varit lite fascinerad under läsningen, har jag ändå mest varit frustrerad och därför nöjer jag mig efter två böcker. Jag ska här förklara varför.
Visst finns det en del jag gillar med serien; som miljöerna. Bardugo målar ett Yale som både är levande och skrämmande. Och stundtals lever jag mig in i hur det skulle vara att vara en student på den anrika skolan. Även vår hjältinna Galaxy ”Alex” Stern gillar jag. Hon är trasig, arg och oslipad; en överlevare som dessutom har förmågan att se och höra döda (De Grå). Wow, eller? Ja, delvis. Jag gillar Alex, men hon tråkar också halvt ihjäl mig med såväl sina mamma-problem som sina Len-problem. Och de andra karaktärerna känner jag absolut ingenting för. Låt dem leva eller dö. Jag kunde inte bry mig mindre. För de är helt avlägsna för mig.
Dessutom är serien så jäkla ojämn. Ibland känns den som en tät, välkomponerad berättelse med starkt driv, men andra gånger; majoritet av gångerna, känns det som att jag vadar i lera. Tempot släpar på grund av alla teknikaliteter och Bardugos försök att visa hur smart allting är. Och jag kommer på mig själv att tänka Frankly, my dear, I don’t give a damn. Så då tappar jag intresset och tänker mer på vad jag ska laga till middag än det som faktiskt sker i boken. Och det är fan inget bra betyg!
Slutsats
Så vad är slutsatsen om Alex Stern-serien? Jag var inne i världen, men längtade ut ur den. Uppskattade ambitionen, men inte alltid utförandet. Älskade idéen, men tyckte att själva läsupplevelsen var ojämn. Så kort och gott; tack och hej till den här serien – vi ses i Grishaverse istället!