Rå, kvävande men något ojämn!
Jag avslutade Elina Kangas skräckroman Sången från berget för ett bra tag sedan men jag är fortfarande kvar i den där obehagligt fascinerande känslan som bara riktigt bra skräck kan ge. Boken var en del av Serafs Halloweenbox för 2025.
Sången från berget: Handlingen i korta drag
Sången från berget följer Jonna och hennes servicehund Bonnie. Jonna är en urban explorer som ska undersöka Krongruvan utanför Vetlanda en sista gång innan den ska fyllas igen. Hon anar då inte vilket mörker som väntar henne där.
Det som börjar som ett äventyr för sociala medier förvandlas snabbt till en mardröm. En stank av förruttnelse, underliga melodier och maskar som verkar leva ett eget liv möter Jonna och hon dras allt djupare in i gruvans grepp. Något fasansfullt har vaknat till liv och det tänker inte släppa taget om henne.
Sången från berget: Min läsupplevelse
I Sången från berget förenar Kangas två av de saker som jag finner mest obehagliga; trånga utrymmen och saker som kryper under huden på en. När jag gick på mellanstadiet såg jag The Faculty och efter det har jag haft en skräck för att något ska ta sig in under huden på mig och leva där. Röra sig i min kropp och så småningom ta över mig. Så när jag läser om Jonna får jag panik.
Miljöbeskrivningarna är bokens starkaste kort. Både de inre och yttre miljöerna. Kangas kan verkligen skriva fram dofter, ljud och textur så att det blir pulshöjande. Men hon har också en förmåga att skapa obehag med få, men precisa bilder, vilket är bokens stora fördel. Scenerna där melodierna börjar krypa in i perspektivet är särskilt effektiva. Atmosfären är obarmhärtig och för den som gillar fysisk och grafisk skräck, finns det mycket att uppskatta här.
Men för mig når boken inte ända fram. Mest tror jag att det beror på Jonna. Jag har nämligen väldigt svårt för henne. Hon ska vara modig och driven; en kvinna som söker adrenalinkicken och inte vill bli begränsad av sin diabetes, men för mig blir hon distanserad och svår att känna med. Hon agerar ofta på sätt som känns ologiska, nästan provocerande och jag märker att jag tappar intresset snarare än känner oro för henne. När protagonisten inte väcker empati av något slag; ja då blir tyvärr läsupplevelsen genast något svalare.
Ett annat ”klagomål” jag har är tempot. Jag plockade upp den här boken för att den inte var mer än 160 sidor. En snabb läsning med andra ord. Men den tog orimligt lång tid att läsa ut. Stundtals accelererar spänningen fint, men andra gånger blir det utdraget eller återhållsamt, att både dramatiken och spänningen urholkas. Och slutet lämnar mig inte heller riktigt tillfredsställd. Vad vill Kangas säga med ondskan? Hon varken förklarar eller fördjupar den och det lämnar mig därmed med fler frågor än svar.
Slutsats
Sången från berget har sina stunder. Men tyvärr håller den inte hela vägen. Där Kangas med miljön arbetade hårt för att göra mig rädd, lyckades hon med Jonna att få mig att stänga av känslomässigt. Jag tror dock ändå att den kommer att hitta sin publik. Den är välskriven och äcklig.