Mörk, stämningsfull men något forcerad!
I Serafs Halloweenbox för 2025 kom tre böcker inom genrerna skräck, mörk fantasy och romantasy. Stina Rundqvist efterlängtade roman Skogsrået var en av böckerna och vi kan väl säga att jag började läsa den så fort jag fick boxen.
Skogsrået: Handlingen i korta drag
I Skogsrået får vi följa Sigrid som driver det lilla cafét Bibbis. Hennes dröm är att få göra det hon gillar bäst; att baka, men verkligheten tillåter henne inte att göra det. När hennes ex lämnar henne med skulder måste hon hitta sätt att hålla verksamheten vid liv. I ett försök att spara pengar ger hon sig ut i skogen för att plocka hjortron. Men den här skogen är inte som andra skogar. Den ser, den lyssnar, och den väntar.
Dante sitt liv som en skugga, undvikande och vaksam. Men när han en dag hör Sigrids sång måste han ut ur skuggorna. Han dras till henne på ett oförklarligt sätt och erbjuder sig att hjälpa henne med cafét.
Samtidigt som passionen mellan Sigrid och Dante växer, växer även hotet från det som vaknat i skogen. Dante vet vad det är för mörker som har följt med Sigrid tillbaka från skogen. Men han vet inte hur han ska skydda henne eller hur han kan få henne att hålla sig borta från skogen.
Skogsrået: Min läsupplevelse
Skogsrået är en bok som lovar mycket och efter att, tidigare, ha läst två böcker av Stina Rundqvist, visste jag att hon håller vad hon lovar.
Jag har sagt det innan och det tål att sägas igen. Stina Rundqvist har en jäkla känsla för stämning. I vissa scener är naturen så levande att jag känner doften av mossa, fuktig myr och hjortronbullar. Stundtals är mörkret i boken rakt genomträngande. Det är skrämmande och kvävande på en och samma gång och det finns stunder när jag blir rädd på riktigt. Det finns också ögonblick där språket glittrar till och fångar den där kusliga stillheten som gör att jag nästan tappar andan när jag läser. Sigrids stilla men något slitiga cafévardag och skogens förföriska hot har potential.
Men det är något jag inte klickar med. Efter att ha läst Stina Rundqvists Näcken och Dödsmärkt börjar jag känna igen hennes stil. Den är driven, lättläst och bildrik. Hennes böcker präglas av mörka krafter och starka kvinnor i förvandling. Men här fastnar jag tyvärr inte för någon av karaktärerna. I mångt och mycket är Sigrid en Alina eller Emilia 2,0. Den där svikna, vilsna, arga, osympatiska, impulsiva och destruktiva kvinnan som på ett eller annat sätt hämnas sitt ex. Visst kommer här en överraskning men är den tillräcklig för att jag ska köpa Sigrid som trovärdig? Nej. Tyvärr inte. Samma sak är det med Dante. Den mystiske mannen som hör Sigrids sång och måste vara nära henne. Han är en samling klichéer: den plågade, farliga, oemotståndliga mannen. Och mellan dem finns egentligen ingen kemi. Ingen nerv. Romantiken som beskrivs som förtärande, blir för mig mest forcerad. Obehaglig. Så ja, här blir jag något besviken. Jag blir lovad passion och hetta, men jag får giftiga begär som jag lika gärna hade klarat mig utan.
Slutsats
Skogsrået lockar med svensk folktro, mörker och passion, men lyckas inte riktigt, hos mig, förankra det i trovärdiga karaktärer eller en berättelse som berör på djupet. Men den är såklart läsvärd, speciellt om du har läst Näcken innan. Och den är lite vidrig… vilket jag till min förskräckelse gillar….