Skinn – Sara Strömberg

Rå, oväntad och spännande rakt igenom!

Ni som känner mig vet att jag sällan läser deckare och än mer sällan svenska sådana. Men när Modernista skickade ett recensionsexemplar av Sara Strömbergs nya deckare Skinn, kände jag att jag fick ge den en chans, trots att den egentligen är del tre i en serie och att jag inte har läst de föregående två delarna; Sly och Skred. Skinn blev hursomhelst en av 2023-års sist lästa romaner och den omslöt mig av en sådan kyla att jag ryser även nu när jag skriver om den. Sara Strömbergs Skinn var rysligt…

Skinn: Handlingen i korta drag

I Skinn förflyttar Sara Strömberg oss till Storlien som ligger i ett totalt mörker. Detta både på grund av vintern och på grund av minnena från det chockerande våldsbrottet som skakade den lilla byn för 28 år sedan. En pappa och två små barn mördades i sitt hem samtidigt som mamman försvann utan ett spår. Tragedin kom i folkmun att kallas »Slakten i Storlien« och är fortfarande ett obearbetat trauma i bygden.

Nu, när Jämtlandsposten drar igång en satsning på true crime och kalla fall, får lokalreportern Vera Bergström i uppdrag att granska fallet. Vi får följa spåren som går från jaktvillor i väglöst land, via utsatta storstadsförorter, till polisens myllrande DNA-register. Men för varje ledtråd som kommer upp till ytan, blir utredningen mer och mer komplex.

I boken följer vi förutom Vera också två andra personer. Frank, pappan som hittades död för 28 år sedan och Roya, en frisörska i en Stockholmsförort som är på flykt från sin sadistiske exmake samtidigt som hon försöker hålla koll på sin son Sammy. Så småningom vävs de tre historierna samman och genom dem inser vi som läser två saker. Dels att mördaren rörde sig på flera jaktmarker samtidigt dels att hen fortfarande är farlig.

Skinn: Min läsupplevelse

Vad skrev jag i början? Skinn är rysligt… bra!

Jag har, trots mitt ointresse till dem, läst ett gäng deckare. Och alltid är det någonting som har skavt. Skinn däremot är en otroligt kuslig och spännande roman som jag i stort sett slukade i en skräckblandad förtjusning. Jag fullkomligt älskade och fängslades av miljön som handlingen utspelar sig i. Jag tycker verkligen att Sara Strömberg har utnyttjat den isolerade lilla fjällbyn vid norska gränsen och det hårda vädret för att utveckla ett mycket spänningsfyllt mordmysterium. Ett mysterium som ger mig ångest och panikkänslor. Som gör att jag får svårt att andas och att jag ryser.

Men det är inte bara miljöerna som fängslar mig; utan också karaktärerna. Allt som oftast när jag har läst en deckare har jag tyckt att karaktärerna i allmänhet har varit osympatiska. I Skinn följer vi som sagt tre karaktärer. Två i nutid; Vera och Roya, samt Frank år 1995, bara några veckor innan han blev mördad. Genom deras respektive kapitel får vi inblick i hur de är som människor och snart märker vi att alla tre är komplexa och intressanta. Visst gör de fel och är osäkra i sina beslut, men det gör dem bara mer trovärdiga. Jag vill dem alla väl, men samtidigt vet jag att hoppet är ute för Frank. Mitt enda klagomål är att mördaren blev för platt i kontrast till de övriga karaktärerna. Vidrig rakt igenom.

När handlingen tar oväntade vändningar och spänningen byggs upp till en hjärtskärande klimax, lämnar Skinn mig andlös. Trots att jag var fokuserad och försökte lösa fallet tillsammans med Vera, var jag helt fel ute och virrade bort mig i mörkret och kylan. Strömberg är en skicklig skribent och hela romanen känns välskriven och så nära inpå. Ja, Skinn är rysligt bra!

Slutsats:

Skinn är den tredje delen i serien om Vera Bergström. Har du läst de tidigare böckerna bör du läsa även den här. Men även du som, liksom jag, inte har bekantat dig med Sara Strömbergs författarskap innan, kan läsa Skinn och njuta av den. Eller njuta är väl fel ord, men ni förstår. Strömberg ger oss tillräcklig kött på benen för att vi ska förstå Vera och för att vi ska kunna läsa den som en självständig roman, som står på sina egna ben.

Lämna en kommentar