Vulgär, pretentiös och stundtals väldigt vacker!
Call me by your name har varit på min att-läsa-lista länge. Alla recensioner har varit så vackra, kärleksfulla och ömsinta. Alla som har läst romanen verkar ha älskat den. Och när en av mina elever rekommenderade den i våras och sa att det var hennes favoritbok kände jag att jag var tvungen ta tag i den. Trots rädsla för att den inte skulle leva upp till de höga förväntningarna, kände jag att det inte kunde finnas en bättre tidpunkt att läsa den, än under #pridemonth. Så under två juni-dagar 2023 gav jag mig in i Aciman världen.
Folket, jag varnar er redan nu. Det här blir inte vackert, kärleksfullt eller ömsint. Snarare tvärtom. Det blir fult, kärlekslöst och hårt. Kanske inte lika hårt som mina tankar om Ett år av vila och återkoppling, men inte långt ifrån.
Call me by your name: Handlingen i korta drag
Call me by your name handlar om Elio och den utspelar sig sommaren 1983. Elio är 17 år och tillbringar somrarna med familjen i deras sommarhus vid den italienska rivieran. Elios pappa är professor i filosofi och varje sommar bjuder han in en ung forskare för att bo och arbeta i där under sex veckor. Den här sommaren är gästen Oliver; en attraktiv och världsvan amerikan i tjugofemårsåldern och den här sommaren tar Elios liv en oväntad vändning.
Trots att Elio först uppfattar Oliver som ytlig och onåbar, dras han motståndslöst till honom och snart har deras avslappnade vänskap förvandlats till något mer. Något laddat och intensivt. Vi får här följa Elio från den inledande nyfikenheten och förälskelsen till längtans värk och den bitterljuva insikten om att deras tid tillsammans är begränsad. Romanen utforskar den smärtsamma skönheten i kortlivade relationer och det outplånliga avtryck de lämnar i våra liv.
Call me by your name: Min läsupplevelse
Jag började läsa boken med förhoppningen om att den skulle ge mig årets läsupplevelse och att jag skulle bli totalt golvad. Men redan efter 80 sidor kände jag att den inte var vad jag hade förväntat mig. Redan efter 80 sidor kände jag att den inte alls skildrar en vacker kärlekshistoria, utan en 17-årings skruvade och vulgära sexfantasier om en äldre kille. Men jag fortsatte att läsa då den var kort och trots allt ganska snabbläst. Och för att det ibland dök upp några bländande vackra formuleringar, som de på bokens avslutande sidor. Det är det som lyfter bokens betyg till två svaga stjärnor.
Men i det stora hela är hela boken pretentiös. Från sättet den är skriven; långa meningar, inre monologer, dialoger och tankar, till karaktärer och miljöer. Det gjorde mig oengagerad i såväl handlingen som karaktärerna. Att Aciman sedan blandar pretentiöst pladder med skruvade, promiskuösa och vulgära tankar, gjorde mig inte bara oengagerad utan också illamående. Jag säger bara ”Aprikos” och ”Spola inte!… Jag vill se”.
Som jag skrev innan är det här enligt mig INTE en kärlekshistoria. Jag gillar inte heller att den blir ett riktmärke för homosexuell kärlek mellan två män. Vi har länge försökt komma ifrån stereotypen av den homosexuella mannen som kåt, promiskuös och utan hämningar, men här köper vi det fullt? Varför är det ingen som lyfter det? Att männen är så stereotypa i boken och att deras besatthet av varandra är giftig och kontrollerande. Sjuklig. Stundtals vidrig. Tänk er också hur reaktionerna hade blivit om Elios karaktär hade varit en 17-årig Elia. Då hade vi tyckt att Oliver är en vidrig äldre man som utnyttjar sin makt över en minderårig, hjälplös flicka. Hade vi tyckt att det hade varit vackert då? Nej, och det är inte vackert nu så sluta romantisera den här boken!
Slutsats
Nej, nej och återigen nej. Läs inte den här boken. Jag uppmanar er att se filmen istället, trots att jag inte har sett den. Men den kan inte vara sämre än boken. Och om du är förälder till en tonåring som vill läsa den här vill jag säga; läs den du också och diskutera problematiken med den. Det är inte såhär första förälskelsen ska vara eller kännas!